Jag börjar bli rätt trött på allt mätande hela dagarna.

Tre gånger om dagen mäter jag mitt pef värde och fev1, genom att blåsa i mätaren 3 gånger innan medicin, för att sedan anteckna det bästa värdet av dom tre. Sen är det samma procedur ungefär en 15-30minuter efter medicinering.

Detta innebär att jag blåser i den där mätaren minst 20 gånger om dagen.

Så ni som undrar vad jag gör hela dagarna, nu vet ni.

Träningen tar ju också ganska mycket tid, eftersom jag inte är världens snabbaste.

De första veckorna tränade jag 2 gånger om dagen, men jag har insett att det tar allt för mycket tid och kraft. Varje träningspass tar ju cirka en timma, sen stretching,och dusch m,m, så då går det nästan en timma till.

Så nu tränar jag en gång om dagen för det mesta, det är bara när jag känner att jag verkligen vill, orkar och har tid som jag tränar 2 pass samma dag.

De senaste dagarna så har mina pef och fev1 värden legat ganska konstant lågt, trots att jag försökt ta lite extra bricanyl. Jag hoppas att det beror på att det varit så dåligt väder, och inget annat.

Är livrädd för att åka på nån infektion nu, som skulle kunna göra mig ännu sämre nu innan jul och allt.

Nä nu ska jag försöka komma i säng. Jag känner att jag är på god väg att vända lite på dygnet nu när jag varit hemma så länge. Det är sällan jag kommer i säng före kl,1 och sen har jag sovit till efter 9 på mornarna, och det är ju inte så bra.

Kom just på att det var länge sen nu, som jag skrev nåt om vikten, och om lchf.

Jag äter fortfarande lchf, men inte riktigt lika strikt som innan. jag försöker hålla mig under 50g kolhydrater/dygn, förut så höll jag mig under 20/dygn.

Jag har fortfarande 2-3 kg kvar till min målvikt, så jag fortsätter att kämpa på, tänker fanken inte ge upp nu när jag äntligen är så nära målsnöret.

l

Äntligen går det några enstaka bussar, och Matilda lyckades komma med en av dom.

Hon fick gå från Centrum, men vad är en promenad på 10 minuter, jämfört med en på 2 timmar.

Jag är i vilket fall som helst glad att hon är hemma nu, min fina Matilda.

Mina två minstingar 

Direkt när vi ätit middag, så drog både Olivia och Matilda på sig en massa kläder för att gå ut och åka snow-racer. Det är bra att ha en lillasyster att skylla på när man är 18 år och vill ut och leka i snön, då är det tydligen inte lika pinigt om man råkar träffa nån man känner i pulkabacken.

Efter det så skulle dom gå hem till mormor och äta lussebullar, som hon har bakat idag.

Hoppas nu att det inte blir sånt här busväder imorgon också, för jag har rätt tomt i både skafferi och kyl, så imorgon måste jag bara ta mig till en affär.

Jag blev tvungen att ge mig ut i snöovädret trots allt.

Olivia vågade inte gå hem från skolan själv i ovädret, så jag var tvungen att möta henne på vägen, och tur var väl det för ungen höll ju på att blåsa bort, och på vissa ställen så hade jag snö upp till låren, och då var det till midjan på henne.

Det är tur att skolan ligger nära, skulle gissa att det är max 5-600 meter dit.

En annan som har det än värre att komma hem är Matilda. Hon går i skolan inne i stan och måste därför åka både tunnelbana och buss för att komma hem, och dessvärre är alla bussar hit ut till Nacka och Värmdö inställda. Så senast jag hörde ifrån henne, innan batteriet i hennes telefon dog, så var hon på Slussen och planerade att ta Saltsjöbanan till Duvnäs, och sen gå hem därifrån. Det är en promenad på ca en timma, och i detta vädret lär det ju ta dubbelt så lång tid. Som tur är så var dom flera som skulle hitåt, så hon behöver inte gå ensam.

Såg nu på Aftonbladet att dom stängt av motorvägen hit ut också, så det är lite lätt kaos här nu om man säger så.

Det är bara att hoppas att vädret lugnar ner sig snart, så att dom kan sätta igång och ploga och salta vägarna.

l

Är riktigt glad över att jag inte behöver gå ut idag

Jag fick äntligen mina pengar från Försäkringskassan idag. Plötsligt så satt pengarna bara på kontot, när jag loggade in för att se hur mycket pengar jag hade kvar.

Jätte glad blev jag förstås. Och dessutom är jag tacksam över att det gick så pass smidigt också, jag har ju varit rädd att försäkringskassan kanske inte skulle godkänna min sjukskrivning , eller att det skulle krångla på något annat sätt. Nu hoppas jag bara att det ska fortsätta lika smidigt, tills utredningen är över, och jag verkligen får veta vad det är för fel på mina lungor.

Jag hoppas ju även på att få några bättre mediciner som kanske kan göra så att jag får det lite lättare med andningen, så jag blir lite piggare och kanske orkar jobba lite grann i alla fall.

Det är inte så roligt att behöva vara hemma hela tiden, och dessutom så förlorar jag alldeles för mycket pengar när jag är sjukskriven. När man jobbar inom ett låginkomst yrke, så blir det extra kännbart när man förlorar en del av inkomsten. Jag har räknat ut att jag klarar mig i ett par månader till med sjukpenning, men sen vet i tusan hur jag ska klara mig ekonomiskt om jag inte kommer kunna jobba igen.

Ja det är mycket som snurrar i mitt huvud nu.

Det som också känns pyton är att jag måste vänta nästan 2 veckor till, innan jag får komma till specialisten, för att få ett första utlåtande, denna väntan och att pendla mellan hopp och förtvivlan tär på mig nåt så in i helv.......

Så egentligen kanske det är tur att katten ser till så att det blir mycket tvätt, så jag inte är sysslolös och sitter och grubblar i soffan hela dagarna ;-)

Den här tjejen ser också till att det händer lite här hemma.

Jag tror att det är tur att jag har mina barn, och att vissa av dom fortfarande är beroende av mig, för även om det är bitvis jobbigt och tungt, så måste jag bita ihop och kämpa för deras skull. 

För om det inte vore för barnen så hade jag nog inte orkat rent psykiskt, men nu går jag på vilja och ren envishet, och på det kan man komma rätt långt, även om kroppen protesterar, och lungorna skriker efter luft.