Jag som nästan aldrig brukar ha huvudvärk, har nu fått det varenda eftermiddag de senaste dagarna, inte kul alls.
Först trodde jag att det kunde vara nån biverkning av waran, som jag ju började ta för en vecka sedan. Men idag när min sköterska/skötare ringde så trodde han inte att det var så..
Nu ligger jag här på sängen och försöker vila lite istället för att ta en värktablett.

Fast med den här blå himlen och solen utanför fönstret så tror jag att jag kanske ska försöka lägga mig på balkongen istället.

Fast nu kom den här lilla typen och vill upp i sängen han med, så jag blir nog kvar här ett tag till.

Vilken liten livsnjutare han är den här killen.

Nu är det så där vackert ute så man liksom inte kan låta bli att gå runt och småle åt allt det vackra.
Vårt område är rätt fult och grått på vintern, men så otroligt vackert på våren och sommaren.

Det här fina vitblommande körsbärsträdet gick Bobo och jag förbi imorse på kissrundan runt kvarteret. Utanför vårt hus växer det bara rödblommande körsbärsträd och dom är ju också vackra, men det här vita tycker jag är så där alldeles lite extra fint.

Jag märker på Bobo att han också tycker det är lite roligare att vara ute nu när det är varmt och skönt.

Häromdagen så somnade han ute på balkongen för första gången. Innan har han mest gått runt därute och gruffat och skällt på alla som gått förbi nedanför, men nu äntligen har han fattat att det är meningen att man ska koppla av och njuta av solen därute.

Ensammiddag idag, då fick det bli pasta med pesto som är så ljuvligt gott i all sin enkelhet.

Och till det två warantabletter.

 
Visst är den fin min lilla lila dosett, som jag har enkom till waranet för att inte glömma.

För några veckor sedan så fick jag några chili och tomatplantor av Emelie, som hon och Johan drivit upp själva.
Jag planterade om dom till större krukor direkt när jag fick dom, och idag var det dags igen. För jädrar vad dom växer

Ska bli så spännande och se om jag får nån skörd.

Igår kändes det lite bättre med oron, men idag har klumpen i magen växt till sig igen.
Jag hatar ovisshet, det är som tortyr.
Ett problemen jag har är att jag inte riktigt litar på vad människor säger förräns jag verkligen ser ett konkret resultat av det dom sagt eller lovat. Cyniskt jag vet, men när man råkat ut för tillräckligt många besvikelser på grund av andras misstag och lögner så blir man tyvärr lite skadad.

Igår var det då dags att börja med warantabletter istället för fragminsprutorna, dock måste jag under en övergångsperiod ta både waran och fragmin.
Jag ska ta tabletterna när jag äter middag, vilket jag tycker känns lite bökigt, jag är ju så van att ta mina mediciner morgon och kväll och då är man ju nästan alltid hemma, men jag vänjer mig säkert vid det med.
Det ska hur som helst bli skönt att slippa sprutorna, för nu efter nästan 2år med dom så är jag rätt trött på att ständigt ha blåmärken som ömmar på magen.
Nu dom första veckorna så kommer jag få lämna prover flera gånger i veckan innan dosen justerats efter just mitt behov, men sen blir det glesare mellan provtagningarna.
Nytt halsband/bricka har jag fått också

Jag klippte av halsbandet och knöt fast brickan i bh'n istället. Naturligtvis så frågade jag min waransköterska först om det var okej, och det var det.
Jag tycker personligen att det känns lite jobbigt om alla jag möter ska se att jag tar waran, och jag vill heller inte behöva förklara varför jag måste ta det. Det är liksom min ensak och upp till mig vilka jag vill berätta det för. Kanske verkar fånigt, men för mig handlar integritet väldigt mycket om att kunna välja själv vad och vem jag berättar saker för. Tyvärr har jag märkt att många människor inte har någon som helst känsla för det här med andras personliga integritet, vilket är lite sorgligt kan jag tycka.
Nu ska jag ta en promenad till Apoteket för att hämta ut det som förhoppningsvis blir mitt sista paket med fragminsprutor

Nu är det motigt att vara jag. Inget känns roligt och klumpen av oro som jag har i magen bara växer.
Det är tärande med såna här svackor, och fastän jag vet att jag inte ska oroa mig för saker som ännu ej har hänt, och kanske heller inte kommer att ske, så skenar ändå katastroftankarna i 180 just nu.
Åhhhh vad jag önskar att jag kunde vara en sån där lugn och cool typ, som ba jaja den dagen den sorgen typ. Men nej nej här tas alla tänkbara katastrofer ut i förskott och jag blir helt knäckt.
Tyvärr så tror jag att jag inte oroar mig i onödan den här gången, men så klart hoppas jag in i det sista på att min magkänsla har fel för en gångs skull ( för jag brukar lita till magkänslan eftersom den 9gånger av 10 har rätt)
Nu ska jag försöka sova, vilket är mer än svårt när man känner så här.

Tur ändå att jag har min allra bästa vän som redan snarkar sött på kudden bredvid min.