Idag har jag tänkt att det ska bli en bra dag.

Det började bra, med att jag sov till kl,9 och vaknade utvilad för en gång skull, vilket var härligt.

Gick upp och tog mina inhalationer, och medans jag väntade på att dom skulle verka i en 15-20 minuter, så drack jag en latte. Jag tror på riktigt att jag kulle kunna leva på enbart latte, inte så nyttigt kanske men ändå.

Nu har jag som vanligt peffat före och efter medicinen, och det var de resultat jag väntat mig. Det är på morgonen jag nästan alltid har de sämsta värdena, sen brukar dom stiga lite under dagen, för att sen sjunka igen på kvällen.

Idag hoppas jag att jag orkar ta mig ut en sväng.

Jag skulle behöva åka och köpa vaxdukar till barnens sängar. Så att jag förhoppningsvis slipper tvätta mer nerkissade sängkläder på ett tag.

Förresten så måste jag berätta vad som hände igår kväll.

Svea hade ju kissat på Olivias duntäcke, så jag slängde in det i tvättmaskinen, och sen vidare in i tumlaren med en massa tennisbollar.

Vad jag inte hade en aning om var att det hade gått hål i täcket, så när jag sen efter ett par timmar öppnar luckan, så milt sagt virvlade det ut ett helt moln med dun i hela tvättstugan. Så om inte annat så har jag ju en del att städa upp, det är rätt mycket dun i ett täcke ;-)

Jag behöver i alla fall aldrig oroa mig för att bli sysslolös i det här hemmet

Inte nog med att min lungfunktion är åt hellskotta, och jag ständigt är trött och andfådd på grund av det.
Nu har även mina hormoner, de kvinnliga alltså, gått och blivit som tokiga.
Fick mens 10 dagar för tidigt, det har aldrig hänt innan, snarare tvärtom att den kan vara några dagar sen ibland.
Jag hoppas att det är någon engångs grej, så att jag inte hamnat i nåt tidigt klimakterium nu också, så jag ska få problem med en massa blödningar och annat jox som hör klimakteriet till.
Orkar liksom inte med mig själv känner jag, för är det inte det ena felet med min kropp, så är de det andra, eller tredje, eller........ Ja ni förstår nog vad jag menar.
I vilket fall känns det jobbigt, både fysiskt och psykiskt att ha det så här.

Vad gäller mina lungor, så har det inte hänt så mycket alls på kurvorna sen jag ökade på medicinen, ich det är ju inte så bra.
Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, och det känns otroligt jobbigt att behöva gå vänta ändå tills den 17e på att få träffa lungspecialisten, och förhoppningsvis få en liten hint om i fall det verkligen är kol,. Jag önskar ju att det inte ska vara det för då ser min framtid betydligt ljusare ut, än vid den kol diagnos jag nu fått av min läkare på vårdcentralen
Men det är lika bra att förbereda sig på det värsta, och inte hoppas för mycket.