Nu har jag haft så där ont i benen igen några dagar, det är så oerhört tröttsamt. Det vore betydligt enklare om jag visste vad smärtan och obehaget beror på, men jag har ju ingen aning och därför är det också svårt att göra något åt det.
Annars är det rätt lugnt just nu och för första gången sedan i somras så har jag haft en hel vecka "ledigt" från allt vad gäller läkare, provtagningar och undersökningar, och det har varit så himla skönt.

Det blev en ovanligt händelserik lördag i helgen som gick.
Det började med att ena dottern ringde på eftermiddagen och hade fått punktering på bilen, inte så lätt för mig att hjälpa, som varken har bil eller körkort, men efter några telefonsamtal hit och dit så fick hon tillslut den hjälp hon behövde och allt ordnade sig till det bästa.
Vid 21,30 ringde sen äldsta dottern, och jag tyckte det var konstigt att hon ringde vid den tiden eftersom jag visste att hon var på en middag. Det visade sig att hon hade fått så ont i magen att hon varit tvungen att gå ifrån middagen för att ta sig hemåt, men på väg till tunnelbanan hade hon fått så ont att hon knappt kunde gå. Så det blev till att åka till stan och möta upp henne för att sen fortsätta till Södersjukhuset.

Det var som tur var inget jätte allvarligt så när klockan var 01,15 så var vi klara på akuten och kunde åka hem igen. Hon valde att följa med hem till mig, så vi tog en taxi och var hemma strax före 2.
Även om det är fruktansvärt jobbigt att se sina barn ha ont och vara sjuka, så är jag glad över att dom fortfarande ringer mig när dom inte mår bra även nu när dom är vuxna och har flyttat hemifrån.
Nu blev det ju dessutom lite ombytta roller denna gången, eftersom det annars alltid brukar vara jag som är patienten och hon den anhöriga.
Nu mår hon iallfall helt bra och är hemma hos sig igen. Det var tur att det inte var något jätte allvarligt för hon har inte tid att vara sjuk nu, hon har milt sagt ett fullspäckat schema nu inför sin slutliga examen i juni.

Inatt sov jag knappt en blund. Jag började få lite kramp i mellangärdet (troligen gallan) vid 19-tiden, sen eskalerade värken och den och höll på till bortåt 3-tiden då jag var tvungen att ta en Ipren trots att jag inte får/ska ta såna tabletter på grund av blödningsrisken, men jag hade så jäkla ont och det hade hållt på i nästan 8 timmar, och då kände jag att jag inte orkade mera och att det var värt den risken om jag kunde bli av med lite av det onda.
Vid 4-tiden somnade jag tillslut men vaknade igen vid 8 och då var värken nästan helt borta, men den har funnits kvar svagt svagt hela dagen och kvällen.
Jag brukar ju alltid vara trött nu för tiden, så det har liksom blivit en vanesak, men så här sjukt trött var det länge sedan jag var.
Hoppas hoppas att jag får sova denna natten så att jag är lite piggare och orkar lite mer imorgon.

Nu har jag gått ner hela 15kg sedan jag vägde som allra mest för 4år sedan. Det har varir en hel del jojobantande på dom fyra åren och det är bara inse att jag är en sån som pendlar rätt mycket i vikt. Men en sak kan jag lova och det är att jag aldrig kommer låta det gå så långt som till plus 15kg igen, men en 4-5kg hit eller dit får jag nog räkna med.
Jag har ju hunnit prova på flera olika dieter och bantningsmetoder under den här viktresan. Jag har provat nutrilett, lchf, viktväktarna, periodisk fasta 8/16, lågkolhydratskost och så till sist vanlig hederlig kaloriräkning.
Just nu så fungerar 8/16 och att ha koll på kalorier in/ut bäst för mig, men det kan ju ändras.
Jag tror inte att de finns nån diet som passar alla, utan man måste prova sig fram och låta det ta lite tid innan man hittar ett sätt som fungerar och framför allt fungerar i längden.

Imorgon är det dags att gå till vårdcentralen igen, stället som jag skyr som pesten.
Det är verkligen jättejobbigt behöva gå dit när man känner sig så ovälkommen som jag gjorde sist. Den läkaren verkligen ifrågasatte allt jag sa och talade dessutom om att hon egentligen inte hade tid med mig. Men sen började hon läsa lite i journalen och då blev det lite, men ytterst lite bättre bemötande.
Jag tror att det största problemet är att läkarna på vårdcentralen inte förstår sig på min diagnos, och det är iofs inte så konstigt, men då kan dom väl säga det istället för att vara dryga och ifrågasättande. Min leverspecialist hade inga som helst problem att erkänna för mig att det här med mina lungembolier och är så pass ovanlig och komplicerat att hon faktiskt inte begriper sig på det riktigt.
Ja ja jag får väl se imorgon vad hon säger när hon får höra att jag haft en till sedan sist, fragminet till trots.
Nervös är jag och det är ju rätt sjukt egentligen att man känner sig mer nervös över ett besök hos husläkaren för att få ett nytt läkarintyg för fortsatt sjukskrivning, än att åka till något av de stora sjukhusen och göra nån jobbig eller smärtsam undersökning.

Fick lite god choklad idag

Det passade ju utmärkt så här dagarna före mens när pms och sötsuget är som allra värst. Trots att jag lätt kunnat tryckt i mig halva asken, så behärskade jag mig så pass att det bara blev 4 bitar.

För övrigt så är huvudet fullt av funderingar och frågor och jag pendlar mellan hoppfullhet och förtvivlan.

Jag orkar inte, jo förresten det klart jag orkar, men just nu känns det faktiskt lite hopplöst.
Jag var hos min leverläkare idag och tyvärr hade lyckan vänt även där, för mina levervärden var förhöjda igen. Vad det beror på kan dom inte säga, men det kan bero på min senaste lungemboli, eller på att fragmindosen höjts. Det kan även bero på något cirkulatoriskt, men ingen kan säga säkert vad det beror på just nu.
Som vanligt när jag får tråkiga och jobbiga besked så snurrar tankarna runt i huvudet och frågorna och funderingarna blir till slut så många att jag liksom måste stänga av mina egna känslor en stund för att orka. Det är som att jag behöver några dagar att sortera allt i huvudet innan jag riktigt kan ta in vad som händer.
Själv tror jag mer och mer att alla mina besvär med koagulationen, lungembolierna, värken i benen och de höga levervärdena hänger ihop på något sätt, frågan är bara hur....

Nästa vecka har jag ett inbokat besök hos min läkare på antikoagulationsmottagningen och då hoppas jag att jag får lite mer klart för mig vad det är som egentligen hänt och vad som förväntas hända framöver.

Det har blivit lite mycket idag

Mest snask, men gott var det.
Imorgon får det bli lite ordning och reda igen.

Jo men just det har ju glömt att berätta att jag är nere på 59kg igen. Det tog ungefär en vecka, precis som jag gissade att det skulle göra.

Om jag bara kan hålla mig runt 59kg nu så är jag rätt nöjd med vikten faktiskt.