Ibland önskar jag faktiskt att jag var lite religös och trodde på en gud eller något, allt verkar liksom vara så mycket enklare då på något underligt sätt.
Men nu är det ju som det är och jag kan ju inte tro på något jag inte tror på, om ni förstår. Man kan ju liksom inte gå och bli religös om man inte tror på gud, så är det ju bara.

Jag har haft några jobbiga dagar (6) och det är nog därför som jag får såna här tossiga tankar. Det är en av nackdelarna med att vara sjuk, man har alltför gott om tid att tänka på en massa saker man aldrig ens snuddat vid tidigare.
Jag har haft svårt att sova och varit lite extra tungandad och när lungkapaciteten är 39% i normala fall eller när jag mår som bäst, så märks det ju direkt på orken när den sjunker minsta lilla.
Nu mår jag äntligen bättre och orken är som den brukar, eller rättare sagt som jag har vant mig vid att den ska vara nuförtiden.

Ikväll känner jag mig misslyckad, och det var faktiskt riktigt länge sen jag kände så just vad gäller kosten.
Jag hade verkligen bestämt mig för att från och med idag så skulle det inte få slinka ner en endaste liten sötsak, inte förrän jag gått ner dom 1,5kg jag gått upp på grund av allt frossande i godsaker de senaste dagarna. Men jag misslyckades med detta första dagen, så sjukt dåligt.
Jag hittade ett paket med engelska kakor i skafferiet och kunde inte låta bli att smaka först en och sen en till och ja så höll det på tills jag ätit 6stycken vilket motsvarar 600kcal helt i onödan.
Jag som brukar vara så bra på att hålla mina löften till mig själv, och inte tillåta mig minsta lilla snesteg innan jag nått mina mål, och nu höll det inte ens en dag. Jag är så grymt besviken på mig själv.
Och nej, jag tänker inte skylla på att jag har mens eller känner mig deppig och inte orkar, för det är inte skäl nog att proppa i sig sånt man inte mår bra av.
Skämmes på mig själv.

I vår familj tar inte kalasandet slut efter nyår, för i början på januari är det flera födelsedagar och i år var det dessutom två jämna födelsedagar som skulle firas med en dryg veckas mellanrum och däremmellan fyllde en av döttrarna 21år också.
Nu är det i alla fall slut med allt kalasande för den här gången och tur är det för vågen har visat på lite för mycket plus senaste dagarna. Nu får det bli lite ordning och reda med maten igen och absolut inga sötsaker förrän jag är nere under 59kg igen och det lär ta lite tid att gå ner 1,5kg.
Det ska faktiskt bli lite spännande att se hur fort det kan gå utan att för den skull tokbanta.

Idag njuter jag av årets första tulpanbukett som livar upp lite i vintermörkret.

Det här med att hålla igen på maten utan att direkt banta är inte så himla lätt faktiskt, men jag har hör och häpna lyckats hålla ungefär samma vikt i över en månad nu.
Jag försöker fortfarande hålla igen lite med kolhydraterna utan att för den skull avstå helt.
Jag kör fortfarande 8/16 metoden och jag är fortfarande helt säker på att det är tack vare den som jag lyckats hålla vikten så pass stabil även fast jag stoppat i mig rätt mycket onödiga godsaker titt som tätt nu över jul och nyår.

Jag använder fortfarande apparna viktkoll och lifesum (fd, shape up)

Lifesum skulle jag knappt klara mig utan och jag är väldigt noga med att inte överstiga mitt kaloribehov om det inte är kalas eller nåt annat firande förstås.
Det bästa med lifesum är att jag lärt mig att prioritera vad som är värt att stoppa i mig eller inte och det slinker inte ner en massa onödigt bara för att det är gott när man sett hur många onödiga kalorier det kan resultera i på bara en dag.

Ikväll ska jag för första gången på ett år äta något som innehåller potatis, nämligen potatisgratäng.
Jag ska bjuda en vän på middag och vännnen var så sugen på just potatisgratäng och då tänkte jag att ja varför inte kan ju vara gott och blir det inte oftare än en gång om året så är det garanterat inte på grund av det jag blir tjock. Vad min mage kommer tycka om potatisgratäng vet jag däremot inte, men det är nog rätt stor risk för lite magknip ikväll.

Tyvärr så hade alla mina levervärden stigit igen sen sist då alla utom ett var i stort sett normala.
Det var ingen jättekraftig stegring men ändock så pass att alla nu är förhöjda igen :-(
Får hoppas att detta bara var något tillfälligt och att dom nu sjunker snabbt igen.
Ska in och göra en magnetkameraundersökning på levern snart och då hoppas jag att dom kanske kan se något som kan förklara varför värdena åker berg och dalbana trots att jag äter och dricker som jag ska, och heller inte tagit någon annan medicin än den jag absolut måste.
Jag dricker ju ingen alkohol och tar heller inga värktabletter eller naturpreparat så det hela är är minst sagt ett mysterium.
Jag kan inte göra så mycket annat än att fortsätta vänta och hoppas att den här höjningen bara var något tillfälligt, men det känns ändå förbannat trist.
Nu ska jag försöka att inte tänka för mycket på detta för det är ju ändå inget jag kan göra något åt.

En bild jag kopierat av en vän på fb.

Hade aldrig pms känningar förr och förstod aldrig riktigt vad det innebar och hur jobbigt det kunde vara, trodde nog att det överdrevs lite. Men så plötsligt för ett par år sedan så sa det bara pang och jag blev deppig och oroade mig för allt som gick att oroa sig för, och sötsuget var inte att leka med dagarna innan mens. Så fort mensen kommer så är allt frid och fröjd igen och den där oluskänslan är som bortblåst.
Det tog faktiskt nästan ett helt år innan jag förstod att dessa känslor nog var det som alla pratade om, pms.
Nu har jag vant mig och vet för det mesta vad det är frågan om när jag plötsligt känner att allt är jobbigt och det känns som att alla problem är oöverstigliga. Men fortfarande händer det att allt hinner bli nattsvart elände innan jag fattar vad det är frågan om.
Ikväll botade jag det värsta med denna nötcreme, så sjukt gott
När man tycker som mest synd om sig själv så är nog något chokladigt den allra bästa medicinen, i alla fall så är det så för mig.
Jag är också himla glad och tacksam att detta drabbade mig först i 40-års åldern och inte som för vissa redan i tonåren.

Nu är det gjort, leverproverna är tagna så nu är det bara att vänta på resultatet. Om jag har riktig tur, vilket jag faktiskt brukar ha så ringer min leverläkare redan imorgon eftermiddag. Hoppas hoppas att proverna är lika bra som för 2veckor sedan då alla prover var bra utom ett. Om dom nu skulle vara bra så betyder det att jag kanske bara behöver lämna prover varje månad istället för som nu varannan vecka.

Jag har ju ända sedan jag blev sjukskriven varit väldigt noga med att hålla en normal dygnsrytm, men som det är just nu så skulle jag utan minsta problem kunna sova fram till lunch. Nu gör jag ju såklart inte det, men jag går omkring i nån sorts trötthetsdimma hela dagarna och har ingen ork alls över till att göra någonting annat än det absolut nödvändigaste.
Idag ska jag till vårdcentralen och lämna lite blodprover för att se om mina levervärden blivit något bättre. Jag skulle egentligen gjort det igår, men när jag kom dit så var det fullt med folk i både korridor och väntrum, så jag gick hem igen hade varken lust eller ork att stå där och vänta i flera timmar när jag ju nu har den turen att jag ju faktiskt kan gå dit idag istället. Jag tyckte faktiskt lite synd om alla som satt där och väntade och inte hade den möjligheten. Nu hoppas jag att det är lite mindre kö idag för jag kan ju inte skjuta upp det hur många dagar som helst.