Vi saknar Bobo enormt mycket.
Dottern ville ha en ny hund nästandirekt, men jag tyckte det var lite tidigt och ville vänta ett tag
Så ja ni fattar vem som fick bestämma som vanligt

Förra veckan flyttade den här ljuvliga lilla tjejen hem till oss.
Hon är en spaniel mix så kallad Tibalier, en blandning av tibetansk spaniel och cavalier.
Hon är helt ljuvlig
Saknaden efter Bobo finns så klart kvar, men det känns lättare när man har något annat att fokusera på

Idag fick jag hjälp att storhandla och även köpa julgran.

Fick hjälp av både E och F att klä den, och det kunde inte blivit bättre. Granen är så fin att man kan tro att den är oäkta.
O är hos sin pappa den här helgen, så jag har mest bara legat och vilat i soffan ikväll
Trist nog så verkar det tyvärr som att min torktumlare gjort sitt här hemma. Helt plötsligt nu ikväll så slutade den fungera, den blir varm men snurrar/roterar inte runt tvätten. Så himla tråkigt nu precis före jul och allt.
Vi har visserligen en jättefin tvättstuga här i bostadsrättsföreningen, men den ligger en bit bort (ca 200m gissar jag)och i en annan byggnad. Och jag måste även gå i två trappor för att ta mig dit och det tycker jag är väldigt jobbigt.
Så tyvärr så måste jag nog försöka få tag i en ny till ett överkomligt pris.
Mitt torkskåp är också trasigt sedan ett halvår tillbaka, men det klarar jag mig lättare utan och känner ingen alls brådska att köpa nytt.
Det är typiskt att det här skulle hända nu, när jag redan är så orolig över att inte pengarna ska räcka denna månad, eftersom mitt senaste sjukintyg ännu inte blivit godkänt av försäkringskassan.
Jag har efter drygt fyra års sjukskrivning bara gott att säga om försäkringskassan och den handläggaren jag har, men likväl är jag alltid lika orolig när jag skickat in ett nytt sjuk/läkarintyg för bedömning.
Känns lite jobbigt också för att även om det blir godkänt så kommer jag knappast hinna få någon utbetalning innan jul

Har kännt och märkt att vikten dragit iväg mer än vad som känns okej det senaste halvåret.
Detta vet jag ju beror på att jag helt enkelt ätit som jag brukar, men rört på mig mycket mindre än vad jag gör annars.
Att jag rört på mig för lite beror på att jag denna vinter mått rätt kasst, inte bara på grund av det vanliga med lungorna, utan också för att jag varit så sjukt trött pga, lite andra orsaker bl,a massa blödningar, järnbrist, lite d-vitaminbrist mm....

Hur som, så kände jag förra veckan att nej nu jädrar får det räcka, och eftersom en av döttrarna också var lite sugen att testa lchf, så bestämde jag mig för att prova på det igen.
Har ju tyckt att det fungerat jättebra förr, men trott att det skulle bli lite för besvärligt nu när jag inte kan äta ägg, och även måste vara lite försiktig med k- vitamin rika produkter. Men hitills så har det fungerat utmärkt (men såklart saknar jag äggen mycket)

Vägde 63,4 när jag började förra måndagen, och idag en vecka senare har jag redan tappat 2,2kg

Sen känns det ju förstås lite roligare när man är två som gör detta samtidigt, för då kan man ju verkligen peppa varann, och komma på massa goda recept ihop.
Dottern sa faktiskt härom dagen att detta ju inte alls var så krångligt som hon hade trott.

Känslan när man är livrädd för någon som inte är medveten om att man är just livrädd för honom/henne. Den känslan har jag haft hela kvällen, jag hoppas att känslan fortsätter att vara just en känsla och inte något mer.

igår började jag äntligen känna mig lite bättre, men nu i eftermiddag så började jag känna mig sämre, så nu ligger jag här under en filt i soffan och fryser så jag skakar.
Jag har fått jätteont i magen också, men det kan man tydligen få av både antibiotikan och acetylcysteteinet, så svårt att veta vilken medicin det beror på.
Hoppas och håller tummarna för att det bara är nån tillfällig försämring, och att jag mår bättre redan imorgon igen. Jag orkar liksom inte med att vara så här extra sjuk, det räcker så bra som det är ändå i vanliga fall.
Nu ska jag ta mig en varmdusch och sluta gnälla, men det känns mer okej att gnälla här på bloggen än face to face liksom, och om nån tycker jag är för gnällig här så är det ju liksom bara att sluta läsa.

Jag mår inte så vidare bra psykiskt just nu, det blir lätt så för mig när det är för många saker att oroa sig för samtidigt, och nu är det lite för mycket helt enkelt.
Väntar på svar på scintigrafin jag gjorde i måndags
Inväntar även svar på ett leverprov.
Min sjukskrivning går ut den 30e så nu ska nytt läkarintyg in och bedömas om jag ska få fortsatt sjukpenning eller ej.
Väntar på ett ja eller nej på en försäkring jag ansökt om pengar ifrån.
Och sen är det ju alltid denna oro över något eller några av barnen.
Jag vet ju att inget blir bättre av att oroa sig och grubbla, men det är svårt att låta bli när framtiden är så oviss, jag är ju en sån person som vill ha stenkoll på allt, ett riktigt kontrollfreak med andra ord.

Idag har städerskan varit här, så nu är det så där väldigt jätterent och fint här hemma igen.
Jag minns att i våras när vi började med städhjälp så tyckte jag att det kändes lite obekvämt och pinsamt att nån annan människa skulle städa upp min smuts, och jag skämdes nästan över att berätta att vi hade städhjälp om någon frågade, trots att jag ju faktiskt är sjuk. Men nu ett halvår senare så känns det inte alls något konstigt längre, utan bara otroligt skönt.
Det är iofs fortfarande inget jag berättar för folk bara så där, men jag skäms inte längre för att berätta det om någon frågar.
På tal om städning förresten, så jäklars vad smutsigt det blir i hallen när man har hund. Förut har vi alltid gått in från framsidan på huset där det är asfalt, men nu stövlar vi mest omkring med hunden i gräset på baksidan och går in den vägen, vilket resulterar i att vi får med både gräs, blad och lera in under gummistövlarna. Men det är nog den enda nackdelen jag kan komma på med att ha hund ännu så länge.

Han är lika fin som han är snäll vår lilla mopspojke

Blir inte så mycket gjort med en valp i huset, all min ork går just nu till honom.

Men åhhh vad mysigt det är. Han är en riktig liten glädjespridare och man blir glad och lycklig bara av att titta på honom.
Bättre medicin för själen än en liten mopsvalp finns nog inte.
Det enda som är lite jobbigt är ju att han behöver ut rätt så ofta, men som tur är så har jag haft hjälp hemma varje dag, så jag har inte behövt gå själv allt för ofta.