Nu har jag haft låga pk-värden i två veckor och trots att dosen justerats upp ganska rejält, så fortsätter värdet att ligga lågt.
Idag på morgonen hade jag 1,7 Så nu sitter jag och väntar på att sköterskan från varanmottagningen ska ringa. Men jag gissar att jag måste börja med fragminsprutor tillfälligt fram tills att värdet stigit och stabiliserat sig igen.
Många tror att man kan påverka sina värden med hjälp av vad man äter, men det är faktiskt väldigt svårt. Visst kan jag strunta i att äta sånt med mycket k-vitamin just nu, men det hjälper inte så mycket som man kan tro, och dessutom så blir det ju lågt igen så fort jag börjar äta sån mat igen, och då är ju problemet tillbaka.
Något som däremot känns väldigt kul, är att jag nu inte behöver gå till min vårdcentral och lämna pk förrän i Augusti, det räcker att jag tar mina egna blodprov hemma med hjälp av min cougacheck. Det känns jätteskönt, jag har ju varit på vårdcentralen och lämnat prover minst en gång i veckan det senaste året.

Har kännt och märkt att vikten dragit iväg mer än vad som känns okej det senaste halvåret.
Detta vet jag ju beror på att jag helt enkelt ätit som jag brukar, men rört på mig mycket mindre än vad jag gör annars.
Att jag rört på mig för lite beror på att jag denna vinter mått rätt kasst, inte bara på grund av det vanliga med lungorna, utan också för att jag varit så sjukt trött pga, lite andra orsaker bl,a massa blödningar, järnbrist, lite d-vitaminbrist mm....

Hur som, så kände jag förra veckan att nej nu jädrar får det räcka, och eftersom en av döttrarna också var lite sugen att testa lchf, så bestämde jag mig för att prova på det igen.
Har ju tyckt att det fungerat jättebra förr, men trott att det skulle bli lite för besvärligt nu när jag inte kan äta ägg, och även måste vara lite försiktig med k- vitamin rika produkter. Men hitills så har det fungerat utmärkt (men såklart saknar jag äggen mycket)

Vägde 63,4 när jag började förra måndagen, och idag en vecka senare har jag redan tappat 2,2kg

Sen känns det ju förstås lite roligare när man är två som gör detta samtidigt, för då kan man ju verkligen peppa varann, och komma på massa goda recept ihop.
Dottern sa faktiskt härom dagen att detta ju inte alls var så krångligt som hon hade trott.

Den oerhörda tröttheten och håglösheten jag kännt den sista tiden har verkligen varit superjobbig. Så när jag var hos min läkare för nån vecka sedan, av en helt annan anledning, så gnällde jag lite om hur trött och urlakad jag kännt mig den senaste tiden, och då tyckte hon att jag skulle lämna lite prover för säkerhets skull.
Tur det, för det visade sig att jag hade både lågt d-vitamin värde och järnbrist.
Järnbristen är nog det svåraste att komma tillrätta med eftersom även alla depåer är tömda.
Nu har jag fått järntabletter på recept som ska ta morgon och kväll i en månad, sen ska jag lämna nya proverför att se så att det vänder och börjar gå uppåt. Tyvärr kan det ta lång tid innan det ger effekt,(typ 10-12 veckor) men jag hoppas på att det ska gå snabbt så jag kanske är lite piggare om ett par veckor när vi (jag, äldsta och yngsta) ska åka ner till Skåne och hälsa på näst yngsta dottern som bor och jobbar i Malmö.

När man har en kronisk sjukdom, eller funktionsnedsättning som jag har är det väldigt lätt att tro att allt dåligt mående beror på den, och därför så söker man kanske inte hjälp lika snabbt som man skulle gjort annars.
Sen är jag ju iofs rätt säker på att waranet har ett finger med i spelet när det gäller järnbristen, eftersom mina blödningar blivit mycket värre sen jag började med det.

Imorgon ska jag gå och lämna pk prov igen, så håll tummarna för att dom stabiliserats lite nu, så jag slipper lämna fler prover på några veckor.

Det var länge sen nu som jag skrev något om vikt och kost, men det finns i mina tankar dagligen.
Jag måste ständigt tänka på och prioritera vad jag kan äta och vad jag måste avstå. Ibland känns det orättvist att jag inte kan unna mig lite mer utan att för den skull gå upp en massa i vikt. Många gånger ser jag hur andra kan äta nästan dubbelt så mycket som jag utan att gå upp ett gram, och skulle jag unna mig att äta kakor eller godis varje vecka, ja då skulle jag inte må särskilt bra tror jag.
Mitt kalori intag ligger på i snitt 1400kcal/dag och det är vad jag måste hålla mig till för att inte vikten ska skena iväg allt för mycket.
I somras så unnade jag mig lite för mycket av både mat och snask, och det är kilon som jag fortfarande inte lyckats gå ner helt, trots att jag dragit ner rejält på kolhydraterna hela hösten.
Just nu väger jag 61kg, men vill gärna ner till 58-59 vilket känns väldigt långt bort just nu när julen dessutom närmar sig.

Idag fick Olivia bestämma middag igen, och den här gången gjorde hon mig riktigt glad.

Ugnsbakad lax med fisksås och till det småpotatisar. Så himla gott.

Annars har det inte hänt så mycket här hemma idag.
Olivia är fortfarande inte riktigt kry, så hon var hemma idag med.

Jag är så hungrig att magen skriker, det spelar ingen roll hur mycket eller vad jag stoppar i mig, för efter bara en liten stund så är jag lika hungrig igen. Tror faktiskt på riktigt att jag blir galen snart.
Det är inte bara oron över att gå upp i vikt som är det jobbigaste, utan det är framför allt Varför jag är så hungrig. Det måste ju liksom vara något fel eller nåt, för det här är ju inte normalt, inte för mig iallafall.
Nu ska jag prova att äta lite men ofta och se om det blir något bättre då. Jag vill ju helst inte börja ändra på något i kosten nu när jag precis börjat med waran.