Känner mig olustig ikväll. Lite så där uppsvälld och svullen, så jag känner mig lite extra småfet och rent av lite äcklig.
Kläderna korvar sig där dom inte ska och jag känner mig nästan lite småsvettig.
Jag misstänker att det är dags för lite pms igen, det skulle i så fall kunna vara en förklaring till dom senaste dagarnas helt ohämmade godisfrosseri.
Imorgon är det jag som skärper till mig igen med bantningen. Jag har ju egentligen slutat banta, men när vågen visar för mycket plus så är det bara att koppla på't igen innan det går för långt. Ju längre man väntar ju värre blir det och då är det mycket svårare att hitta motivationen igen, för det är verkligen superjobbigt innan man kommit in i det igen.

Ja nu blir jag snart tokig på riktigt. Katten jamar och gnäller konstant all sin vakna tid. De senaste dagarna har hon väckt oss innan klockan 5 . Jag vet snart inte vad kag ska ta mig till.
Nu har jag ställt en blomspruta på mitt nattygsbord så jag kan spruta vatten på henne om hon kommer in i sovrummet och jamar imorgon bitti igen. Hon är ju kastrerad och äter dessutom p-piller så något löp kan det inte vara. Men hur som helst så kommer jag bli tokig om hon inte slutar med sitt gnäll/jamande snart

Vad kul det är att se att så många läser här på bloggen, eller många och många allt är ju relativt, men för mig är det många med tanke på att ingen jag känner läser den, förutom ett par stycken som lyckats hitta hit på egen hand.
Jag vet egentligen inte varför det har blivit så att mina vänner inte vet om min blogg, men jag vill ha det så bara.

Jag har alltid varit nöjd med mitt hår. Även om det alltid sett lite rufsigt och okammat ut, men det har varit tjockt och av rätt bra kvalité och till skillnad mot de flesta jag känner så har jag faktiskt varit helt nöjd med min naturliga hårfärg och därför har jag heller aldrig färgat det.
Men nu kommer det stora Menet. Sedan i höstas så har jag tappat typ halva kalufsen, och jag kan dra loss stora nävar med hår flera gånger varje dag. Om jag sovit med utsläppt hår på natten så är kudden full av långa ljusa hårstrån och på vårt svarta klinkergolv i hall och kök så syns långa hårstrån lite varstans, så äckligt och motbjudande.
Jag har de sista månaderna inte kunnat ha håret utsläppt för det har sett så stripigt ut bak.
Men nu har jag äntligen tagit tag i saken och beställt tid hos en frisör som kommer få fria händer att klippa så mycket som behövs, så imorgon är det tack och hej till dom långa lockarna på ryggen.
Jag hoppas att det ska hjälpa lite mot det värsta håravfallet om man klipper av det kortare så det inte blir lika tungt.
Att jag tappar så mycket hår nu beror alldeles säkert på att min kropp mått dåligt så länge nu, och det kan också vara biverkan på nån medicin. Jag läste någonstans att just blodförtunnande kan ge just håravfall en tid innan kroppen anpassat sig. Men vad vet jag, ingenting egentligen, det är bara hoppas att det lugnar ner sig snart så jag inte blir helt skallig.
Just det här med håret är ju lite jobbigt tycker jag, det är ju liksom lite av personligheten som sitter i frisyren på något sätt.

Idag har jag inte gjort många knop inte. Allt känns tungt och trögt och andningen har varit väldigt tung ikväll.
Jag vet ju att det är så här att vissa dagar är värre än andra, men det är jobbigt ändå när det är som värst, sen när jag har såna där riktigt bra dagar då glömmer jag nästan bort hur jobbigt det kan vara, och det är nog tur det för annars vet jag inte hur jag skulle orka med mig själv.
Tur är nog också att det liksom inte finns varken tid eller plats för nån självömkan i mitt liv, utan i min familj är det raka puckar som gäller, åtminstone för det mesta.
Idag sa yngsta dottern bara så där helt appropå att, Men herregud mamma är du verkligen 46år det är ju jättegammalt ju, jag trodde bara att du var typ 45 eller nåt. Ja vad säger man då liksom, ehhhh. Sen avslutade hon med att be om en glass :-O

Nu ska jag ta och krypa ner i sängen där den här tjejen ligger och väntar på att bli kliad under hakan

Oj oj oj vilken jobbig dag det är. Sockermonstret sitter på min axel och pockar, lockar och tjatar och det vore ju så lätt att ge efter och hämta något i det välfyllda godisskåper, men NEJ!
Jag känner att om jag ger efter för sötsuget nu när jag inte mår så bra, så kommer jag inte att kunna sluta äta, utan det kommer bli en ond cirkel och ett tu tre så kommer jag ha gått upp allt jag gått ner igen, och så har jag ju bestämt att det inte får bli.

Idag hade jag en läkartid inbokad på telefon. Det brukar fungera utmärkt när det bara gäller provsvar och andra besked, men så inte idag.
När jag lade på luren så var jag bara mycket konfunderad och jag förstår fortfarande inte riktigt vad hen egentligen menade med sina för mig krångliga förklaringar om allt som det eventuellt kanske typ kan vara eller inte vara, eller hur var det nu egentligen.......
Det jag ändock lyckades förstå, det var att jag from imorgon ska ta en lägre fragmindos, dvs, samma styrka på fragminsprutorna som jag tog innan den senaste lungembolin. Och att jag i Juni ska ta något sorts blodprov som mäter hur mycket  fragmin jag har i blodet ett visst antal timmar efter att jag tagit sprutan.
Hen ville också att jag tills vi ska pratas vid i Juni ska fundera över att gå över till att äta varan istället för att ta fragmin i framtiden, vilket jag ju absolut inte vill just nu. Men visst fundera och ta reda på fler fakta om nackdelarna med varan kan jag ju göra, inga som helst problem med det. Men det lär Inte få mig att ändra min åsikt och rädsla för att äta varan.

Så nu har jag fått gnälla av mig lite och genast så känns det lite bättre.
Och naturligtvis så förstår jag ju att läkarna inte kan trampa in och lägga sig i varandras olika specialistområden, men ibland så önskar jag att dom kunde prata lite mer med varandra innan dom pratar med mig, som ju fattar minst av alla.

Den kraften jag kände för en vecka sedan är borta nu och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till den, men jag vet att det kommer gå på något sätt.
Men just nu känns allt bara tungt, tomt och lite platt