Högsommarvärme idag igen. Ljuvligt!

Och här sitter jag i min fina klänning och har det skönt.

Jag har haft lite problem med byxor den senaste tiden på grund av fragminsprutorna. Jag har en del små blåmärken som ömmar under naveln där jag tagit mina sprutor, och då är det inte så skönt med jeans eller andra byxor som sitter åt precis där. Har letat igenom hela min garderob efter ett par byxor som inte sitter så lågt, men jag har inte ett endaste par tillräckligt stora som har linningen ovanför naveln.
Jag har heller ingen lust att gå och köpa nya byxor bara för att jag tar sprutor just nu, det känns lite onödigt om jag inte ska fortsätta med dom mer än nån vecka till. Jag vill helt enkelt avakta tills på fredag när jag varit hos doktorn på koagulationsmottagningen då jag hoppas på att få lite mer information som kanske gör mig en liten aning klokare än nu.

Vilket fantastiskt sensommar väder vi har nu.
Idag känns benen som bly och jag känner mig lite yr, så jag tänker ligga kvar i sängen en stund till och hoppas på lite bättring.
Olivia var uppe och kräktes inatt, och jag hoppas vetkligen att det inte är något smittsamt.

Jag hade nog en liten förhoppning om att jag skulle må lite bättre och vara lite piggare nu efter 10 dagar med fragmin, men tyvärr så mår jag precis lika dåligt som innan. Blir fort trött, och andfådd blir jag fortfarande av minsta lilla ansträngning.
Jag är ändå glad och tacksam över att jag fortfarande lyckas dölja hur dåligt jag mår för min omgivning, och att det inte syns alls på mig att jag är sjuk när jag går utanför ytterdörren.
Om jag känner att jag måste stanna till och hämta andan när jag är ute bland folk så har det liksom blivit som en sport för mig att dölja det, och i värsta fall kan man ju alltid stanna till och låtsas kolla något i telefonen när man måste hämta andan lite.

Är trött så in i helsike, en sån där seg trötthet som inte går över hur mycket jag än vilar eller sover, den äter liksom upp mig inifrån och gör mig sur och grinig och det lilla uns av tålamod jag brukar ha är förbrukat redan innan frukost känns det som.
Idag ska jag hämta upp Filippa på hennes nya jobb på en helt nyöppnad förskola här i närheten. Det ska bli jättespännande att se hur dom har det där.
Efter det ska vi göra lite ärenden i Nacka forum, och jag har även blivit lovad en middag där.
Filippa ska även följa med hem och sova inatt, till Olivias stora förtjusning. Hon tycker alltid att det är lika roligt när någon av storasyrrorna som flyttat hemifrån kommer hem och sover över.

Filippa och Olivia sommaren 2007 när alla barnen fortfarande bodde hemma.

Vaknade med lite molande huvudvärk redan imorse, och sen har det varit så hela dagen.
Efter bara en lite stund på crosstrainern var jag helt slut, så när jag hade duschat så la jag mig i sängen och vilade och passade på att ringa några såna där jobbiga måste samtal som jag skjutit upp alldeles för länge.
När Olivia kom hem från skolan så var vi tvugna att åka ända till Huddinge sjukhus igen, bara för att lämna några blodprov som dom inte kunde ta här nere på vår vårdcentral.
Som tur är så bor ju min mamma här hemma hos oss nu under tiden som hennes hus genomgår en total makeover, så hon skjutsade oss dit.
När jag var klar så mötte vi upp Matilda som precis hade slutat jobbet, och så åkte vi vidare till Ikea i Kungens kurva för lite shopping.
Jag köpte nya dynor till stolarna i köket

Tyckte den rosa färgen livar upp allt det vita och svarta lite, och dessutom blir det ju lite skönare att sitta på stolarna nu när det blir lite mjukare för baken.

Köpte även några såna här skålar till Svea. Dom är perfekta att ha kattmaten i. Jag köpte 4 stycken redan i vintras, men hon har redan lyckats slå sönder en, så jag blev så glad när jag såg att dom fortfarande hade den här modellen kvar.

Lite nya whiteboardpennor hittade jag också.
Det är mycket tack vare min whiteboardtavla med veckoschema som sitter på en vägg i köket, som jag lyckats hålla reda på och komma ihåg vad alla i familjen gör och ska göra varje dag i alla år, och även fast 2 1/2 barn nu flyttat hemifrån, så försöker jag ändå ha med dom på schemat fortfarande för att ha lite koll och inte glömma om det är något viktigt dom ska göra.

Nu är jag jättetrött och huvudvärken molar fortfarande på. Tur att klockan är så mycket så det är dags för Olivia att sova, för då kan jag också gå och lägga mig utan att få dåligt samvete.

Idag tog jag min sjunde Fragminspruta och det börjar kännas som en vana redan.
Jag tycker att det är ganska fantastiskt att det går så bra, med tanke på hur otroligt sprut och nålrädd jag är. Problemet är inte att jag tyckt att det gör ont att få sprutor eller att lämna blodprov, utan det är att se när nålen perforerar huden, knäppt jag vet. Jag har liksom alltid varit tvungen att titta bort precis när dom sticker, men det kan jag ju inte göra nu när jag måste ta sprutan själv.
Det enda som gör lite ont med Fragminsprutan är att det svider lite i huden precis när man sprutar in läkemedlet, och sen kan det ömma lite precis efteråt, men det går över rätt snabbt.
Eftersom sprutorna ska tas i valken under naveln så är jag för en gångs skull väldigt glad över att jag har en rätt ordentlig fettvalk precis där, det gäller att glädjas åt det lilla :-)

Eftersom jag inte fått någon ordentlig information om vad kronisk lungemboli innebär, förutom det lilla vi hittat pä internet, så trodde jag ju att jag skulle få komma till en läkare på koagulationsmottagningen redan om ett par dagar, likaså trodde distriktsslöterskan det.
Men idag kom det en kallelse på posten och jag ska inte dit förrän om 2 veckor :-O
I 2veckor till ska jag alltså gå omkring och inte veta någonting mer om kronisk lungemboli, än att jag har många proppar i lungorna som på något sätt är kroniska. Jag har ingen aning om hur många det är eller var propparna kommer ifrån och varför jag fått dom.
Jag har heller ingen aning om vad som händer med min kropp nu när jag tar dessa fragminsprutor varje dag, förutom att jag mycket lätt kan få både ytliga och innre blödningar.
Det är nu andra gången på ett år som jag får en rätt allvarlig diagnos på samma lite stressiga sätt som när man får besked om att man har typ halsfluss eller en vanlig förkylning, och sen liksom tack och hej. Denna gången över telefonen dessutom när jag stod utanför vårt hus med en av döttrarna tjattrandes brevid.
Det känns faktiskt inte riktigt okej att bli behandlad så faktiskt.
Jag förstår ju att det var väldigt viktigt att ringa omgående för att komma igång med sprutorna direkt. Men det borde kanske varit lämpligt att ge mig en tid för lite mer info dagen därpå, eller åtminstone samma vecka.
Det är tur att jag är lite härdad sen innan, men det finns gränser för vad man klarar av, och nu börjar jag känna att den gränsen snart är nådd.

Allt känns väldigt rörigt just nu.
Det kommer nog ta en tid innan den här nya diagnosen faller på plats. Frågetecknen blir bara fler och fler och jag kan inte hitta några svar alls på internet.
Enligt min äldsta dotter så beror det troligen på att kronisk lungemboli är mycket ovanlig. Hon hade hört att i Usa finns det endast 3000 personer med denna diagnos, och om man då betänket att det bor ca 320 000 000 människor i Usa så är 3000 nästan ingenting.
Svårt att förstå är det hur som helst och det känns ju extra jobbigt när jag inte har någon att fråga.