Ajajaj.... Jag vet att det anses extra ofint att svära i skrift och jag gör det sällan, men nu har jag haft så jäkla ont.
Sån har kraftig mensvärk har jag inte haft på flera år. Det har gjort så ont de senaste timmarna att jag tillslut blev tvungen att ta en voltaren.
Jag bör ju inte ta tabletter och absolut inte sådana tabletter som just voltaren, ipren och liknande pga blödningsrisken. Men när man har allt för ont så anser jag att man måste väga riskerna mot varandra och den här gången så hade jag så ont så jag tog risken.
Nu känns det faktiskt mycket mycket bättre så nu kan jag tänka klara tankar igen, vilket var omöjligt för en timma sedan.

Eftersom jag inte får åka till Kreta så får Kreta komma till mig.
Jag gjorde mitt livs första piroger som jag fyllde med fetaost och spenat

Dom blev fantastiskt goda, nästan godare än dom på Kreta faktiskt. Ja jag vet att man inte ska skryta, men dom var så goda så jag hade kunnat äta upp alla fyra på direkten.
Jag är så glad över att jag faktiskt lärt mig att tänka en extra gång innan jag stoppar något i munnen bara för att det är gott och inte för att jag är hungrig, det är nästan så jag måste klappa mig själv på axeln för att jag äntligen lärt mig det.

Så här ser oftast en vanlig dag utan sjukhusbesök ut.
Vaknar
Sätter på kaffe
Tar mediciner, det tar lite tid med spruta och inhalatorer, men tabletterna går snabbt att svälja.
Dricker kaffe och läser tidningarna i datorn eller på ipaden
Tar ytterligare 2 muggar kaffe och surfar runt lite på internet
Duschar och klär mig
Plockar lite här hemma
Äter lite lunch
Går och handlar
Packar upp det jag handlat
Sitter ner och vilar lite
Olivia kommer från skolan
Vi äter mellis
Gör läxor
Lagar middag
Äter middag
Städar upp efter middagen
Krashlandar i soffan
Ser till att Olivia kommer i säng.
Sen är det oftast tack och godnatt.

Och sen har folk mage att fråga vad jag gör hela dagarna :-O. Jo men tack liksom.

Idag hade jag en läkartid inbokad på telefon. Det brukar fungera utmärkt när det bara gäller provsvar och andra besked, men så inte idag.
När jag lade på luren så var jag bara mycket konfunderad och jag förstår fortfarande inte riktigt vad hen egentligen menade med sina för mig krångliga förklaringar om allt som det eventuellt kanske typ kan vara eller inte vara, eller hur var det nu egentligen.......
Det jag ändock lyckades förstå, det var att jag from imorgon ska ta en lägre fragmindos, dvs, samma styrka på fragminsprutorna som jag tog innan den senaste lungembolin. Och att jag i Juni ska ta något sorts blodprov som mäter hur mycket  fragmin jag har i blodet ett visst antal timmar efter att jag tagit sprutan.
Hen ville också att jag tills vi ska pratas vid i Juni ska fundera över att gå över till att äta varan istället för att ta fragmin i framtiden, vilket jag ju absolut inte vill just nu. Men visst fundera och ta reda på fler fakta om nackdelarna med varan kan jag ju göra, inga som helst problem med det. Men det lär Inte få mig att ändra min åsikt och rädsla för att äta varan.

Så nu har jag fått gnälla av mig lite och genast så känns det lite bättre.
Och naturligtvis så förstår jag ju att läkarna inte kan trampa in och lägga sig i varandras olika specialistområden, men ibland så önskar jag att dom kunde prata lite mer med varandra innan dom pratar med mig, som ju fattar minst av alla.

Den kraften jag kände för en vecka sedan är borta nu och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till den, men jag vet att det kommer gå på något sätt.
Men just nu känns allt bara tungt, tomt och lite platt

Mina levervärden hade stigit ytterligare sedan senaste proverna för en månad sedan.
Nu har dom jäklats lite för mycket senaste tiden genom att gå från skyhöga till förhöjda, sen stigande igen, för att sen plötsligt vara normala, för att sen snabbt stiga igen. Dom är som tur är inte så där farligt skyhöga igen så som dom var i november, men det är ändå tecken på att något i levern inte är som det ska.
Nu har jag fått börja ta en medicin som förhoppningsvis ska hjälpa lite mot obehaget jag känner i mellangärdet och förhoppningsvis också hjälpa levern lite så att inte värdena stiger ännu mer

Ursosan, började med dom igår så ännu har jag inte hunnit märka någon effekt av dom, men det vore helt underbart om jag kunde få slippa lite av dom gallsmärtor jag får när jag ätit något olämpligt av misstag och ännu bättre vore det ju om dom kan hjälpa till sänka mina höga levervärden lite.
Jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är lite underligt att dom ännu inte kunnat hitta någon orsak till dessa svångande värden. Jag varken äter eller dricker något olämpligt, tar inga värktablettter eller annan medicin som kan påverka levern, och jag är ju heller inte överviktig.

Idag blev jag tvungen att avboka resan till Kreta för mig och Olivia.
Försäkringskassans läkare sa nej, dom anser att jag är för sjuk för att resa och att det finns risk att jag blir sjukare om jag flyger, detta trots att min behandlande specialist läkare tycker att jag kan åka.
Det är naturligtvis jättetrist och ledsamt, men tyvärr inget jag kan göra något åt, det är bara att acceptera.
Nu blir Olivia och jag kvar hemma, och dom andra vi skulle åkt med får nu åka utan oss.
Ledsen och uppgiven är bara förnamnet på det jag känner just nu.
Nu får jag bara hoppas att jag får tillbaka dom pengar som jag redan betalat på resan.

Rädslan för att dö är naturligtvis stor, men rädslan för en ny propp som kan göra mig till ett vårdpaket är faktiskt större.
Att vara död är visserligen en mycket skrämmande tanke
Att måsta lämna mina barn och dom jag älskar, att inte få uppleva allt det där jag ännu inte upplevt är en jobbig tanke, jag är ju liksom inte färdig med livet ännu.
Men rädslan över att bli oförmögen att röra mig och göra mig förstådd, och kanske ha fruktansvärda smärtor är mycket mer skrämmande än tanken på att vara död.
Jag vill inte bli ett kolli som är helt beroende av andras omsorger, det skulle plåga mig.
Jag vill heller inte bli en börda för mina barn och anhöriga, för då tror jag faktiskt att döden är ett bättre alternativ för alla inblandade.

Men det bästa alternativet är så klart att jag inte får fler proppar, och att jag får leva tills jag känner mig färdig med livet.
Min farmor levde tills hon var 96år och hon sa de sista åren att nu var hon trött i kropp och knopp och ville bara få vila, och då är döden inte längre så skrämmande. Hon sa några gånger till mig att, Raring nu är jag klar med mitt liv nu vill jag dö. Jag förstod inte riktigt då utan blev mest ledsen när hon sa så, men nu tror jag att jag förstår vad hon menade.

(Nu är det förövrigt fyra år sedan jag blev kallad Raring. Hon skulle fyllt 100år nu i maj, och jag saknar henne så)