Jag skulle aldrig ätit upp hela den där pajen igår, för den väckte sockermonstret inom mig till liv, och nu river det och sliter i mig. Det värsta är att det nu efter julen finns hur mycket godsaker som helst i gömmorna och det gör det ju ännu svårare att stå emot suget.
Det värsta med mig är att om jag tar en godis så kan jag liksom inte sluta förrän allt godiset är slut.
Tror faktiskt att jag ska gå ut i köket och ta ett julknäcke med leverpastej och hoppas att det stillar godissuget en smula. Det är ju dessutom väldigt gott det med.

Vill du gå upp 1kg på ett dygn?
Då ska du baka en stor hallon och blåbärspaj, göra mycket vaniljsås, och sen äta upp alltihop själv. Det fungerar jag lovar.
Meningen var att resten av mitt sällskap också skulle äta av den, men det var ingen som tyckte det var gott så jag fick offra mig ;-)

Det var visst bara 800g ser jag nu, men det var nära 1kg.

Förra julen sa min äldsta dotter att jag då gjort den godaste rocky road hon nånsin smakat, men i år vågar jag skryta med att den blev ännu snäppet godare. Jag är galet förtjust i just rocky road, det är det absolut godaste julgodiset enligt mig.
Jag har även gjort två olika sorters skumtomte fudge, som blev om inte jättebra så ändå okej.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra och lägga i den lilla runda godisburken, men om jag inte kommer på nåt bättre så får det bli lite knäck.

Risgrynsgröt med kanel och lite socker, och till det julknäcke med arbogapastej.
Om jag fick bestämma här hemma så skulle vi äta det till både frukost, lunch och middag.

Jag går ner sakta men säkert trots att jag inte direkt bantar längre.
Det enda jag inte äter är potatis, pasta och vittbröd och det är inte enbart för vikten utan lika mycket för att jag har upptäckt att jag faktiskt inte tycker att det smakar gott längre.

8/16 fastan kör jag fortfarande på med, och det både för att det blivit en bra vana som jag känner att jag mår bra av, och även för att jag känner att det är en hållbar metod som fungerar att leva med i längden.
Att jag fortsatt gå ner lite i vikt beror nog även på att jag inte mått så bra och att det också varit väldigt mycket oro angående mina stegrande levervärden.

Nu är mitt nya mål att försöka hålla mig kvar på den här vikten, och bli viktstabil i mer än en vecka, för det har jag ju liksom aldrig lyckats något vidare med innan.

Nu börjar äntligen energin komma tillbaka så smått, men oj vad fort kroppen tar stryk av att ligga i sängen så länge. Framför allt så blir mina lungor sämre när jag ligger stilla för långa stunder.
Jag har fortfarande en molande värk i mellangärdet, men inte alls lika ont som för ett par dagar sedan. Tyvärr tror jag att oron över de höga levervärdena gör att jag känner efter lite mer än vad som är nyttigt för mig. Jag försöker verkligen att inte tänka på det och inte oroa mig så mycket, men det är svårt att låta bli. Och det känns som en hel evighet tills jag ska tillbaka om en vecka för att se om levervärdena sjunkit lite, hoppas hoppas......
Nä nu måste jag försöka sova för imorgon måste jag upp extra tidigt för att göra matsäck till lilla O som ska på utflykt med skolan. Plättar, coctailtomater, päron och riskakor har hon önskat, och så får det bli.

Jag mår jättekonstigt. Det började igår eftermiddag med att jag plötsligt mitt i min träning blev helt matt i kroppen och kände mig yr och svimfärdig, så det var bara att avsluta direkt. Jag försökte dricka mycket och bara vila, men det hjälpte inte och efter en stund så fick jag även en ilande huvudvärk som vägrade släppa trots alvedon.
Ja så där fortsatte det hela kvällen.
Idag känns det lite bättre, men huvudvärken är kvar och så fort jag reser mig hastigt eller tar i minsta lilla så blir jag helt yr.
Olivia har varit jätteduktig och passat upp på mig med vatten och annat, men det känns ändå fel att hon ska behöva bekymra sig om hur jag mår och bli orolig för mig. Jag tycker inte att barn ska behöva oroa sig för sina föräldrar när dom fortfarande är just barn. Sen när man blir vuxen och föräldrarna är gamla då är det däremot naturligt att oroa sig och försöka hjälpa så gott man kan.

Nu har vi fått vuxensällskap här hemma resten av helgen och då känns det genast mycket tryggare och lugnare för oss båda. Jag önskar att vi hade det lite oftare, men nu är det som det är och det är ingenting som jag kan påverka.

Olivia har önskat korvkiosk till middag, det är något hon alltid önskade när hon var mindre, men då innebar det att vi lekte att hon hade en korvkiosk där vi i familjen fick handla av henne. Nu för tiden innebär det att vi bara äter korv och bröd med olika tillbehör, men benämningen korvkiosk hänger fortfarande med.
Jag tänkte se om jag kan hitta nån lite finare korv med lite mer kötthalt i än den vanliga varmkorven.

Makalöst gott.
Hon ville ha sällskap och vem är så dum så man tackar nej till något så här gott