Är trött så in i helsike, en sån där seg trötthet som inte går över hur mycket jag än vilar eller sover, den äter liksom upp mig inifrån och gör mig sur och grinig och det lilla uns av tålamod jag brukar ha är förbrukat redan innan frukost känns det som.
Idag ska jag hämta upp Filippa på hennes nya jobb på en helt nyöppnad förskola här i närheten. Det ska bli jättespännande att se hur dom har det där.
Efter det ska vi göra lite ärenden i Nacka forum, och jag har även blivit lovad en middag där.
Filippa ska även följa med hem och sova inatt, till Olivias stora förtjusning. Hon tycker alltid att det är lika roligt när någon av storasyrrorna som flyttat hemifrån kommer hem och sover över.

Filippa och Olivia sommaren 2007 när alla barnen fortfarande bodde hemma.

Vaknade med lite molande huvudvärk redan imorse, och sen har det varit så hela dagen.
Efter bara en lite stund på crosstrainern var jag helt slut, så när jag hade duschat så la jag mig i sängen och vilade och passade på att ringa några såna där jobbiga måste samtal som jag skjutit upp alldeles för länge.
När Olivia kom hem från skolan så var vi tvugna att åka ända till Huddinge sjukhus igen, bara för att lämna några blodprov som dom inte kunde ta här nere på vår vårdcentral.
Som tur är så bor ju min mamma här hemma hos oss nu under tiden som hennes hus genomgår en total makeover, så hon skjutsade oss dit.
När jag var klar så mötte vi upp Matilda som precis hade slutat jobbet, och så åkte vi vidare till Ikea i Kungens kurva för lite shopping.
Jag köpte nya dynor till stolarna i köket

Tyckte den rosa färgen livar upp allt det vita och svarta lite, och dessutom blir det ju lite skönare att sitta på stolarna nu när det blir lite mjukare för baken.

Köpte även några såna här skålar till Svea. Dom är perfekta att ha kattmaten i. Jag köpte 4 stycken redan i vintras, men hon har redan lyckats slå sönder en, så jag blev så glad när jag såg att dom fortfarande hade den här modellen kvar.

Lite nya whiteboardpennor hittade jag också.
Det är mycket tack vare min whiteboardtavla med veckoschema som sitter på en vägg i köket, som jag lyckats hålla reda på och komma ihåg vad alla i familjen gör och ska göra varje dag i alla år, och även fast 2 1/2 barn nu flyttat hemifrån, så försöker jag ändå ha med dom på schemat fortfarande för att ha lite koll och inte glömma om det är något viktigt dom ska göra.

Nu är jag jättetrött och huvudvärken molar fortfarande på. Tur att klockan är så mycket så det är dags för Olivia att sova, för då kan jag också gå och lägga mig utan att få dåligt samvete.

Idag tog jag min sjunde Fragminspruta och det börjar kännas som en vana redan.
Jag tycker att det är ganska fantastiskt att det går så bra, med tanke på hur otroligt sprut och nålrädd jag är. Problemet är inte att jag tyckt att det gör ont att få sprutor eller att lämna blodprov, utan det är att se när nålen perforerar huden, knäppt jag vet. Jag har liksom alltid varit tvungen att titta bort precis när dom sticker, men det kan jag ju inte göra nu när jag måste ta sprutan själv.
Det enda som gör lite ont med Fragminsprutan är att det svider lite i huden precis när man sprutar in läkemedlet, och sen kan det ömma lite precis efteråt, men det går över rätt snabbt.
Eftersom sprutorna ska tas i valken under naveln så är jag för en gångs skull väldigt glad över att jag har en rätt ordentlig fettvalk precis där, det gäller att glädjas åt det lilla :-)

Eftersom jag inte fått någon ordentlig information om vad kronisk lungemboli innebär, förutom det lilla vi hittat pä internet, så trodde jag ju att jag skulle få komma till en läkare på koagulationsmottagningen redan om ett par dagar, likaså trodde distriktsslöterskan det.
Men idag kom det en kallelse på posten och jag ska inte dit förrän om 2 veckor :-O
I 2veckor till ska jag alltså gå omkring och inte veta någonting mer om kronisk lungemboli, än att jag har många proppar i lungorna som på något sätt är kroniska. Jag har ingen aning om hur många det är eller var propparna kommer ifrån och varför jag fått dom.
Jag har heller ingen aning om vad som händer med min kropp nu när jag tar dessa fragminsprutor varje dag, förutom att jag mycket lätt kan få både ytliga och innre blödningar.
Det är nu andra gången på ett år som jag får en rätt allvarlig diagnos på samma lite stressiga sätt som när man får besked om att man har typ halsfluss eller en vanlig förkylning, och sen liksom tack och hej. Denna gången över telefonen dessutom när jag stod utanför vårt hus med en av döttrarna tjattrandes brevid.
Det känns faktiskt inte riktigt okej att bli behandlad så faktiskt.
Jag förstår ju att det var väldigt viktigt att ringa omgående för att komma igång med sprutorna direkt. Men det borde kanske varit lämpligt att ge mig en tid för lite mer info dagen därpå, eller åtminstone samma vecka.
Det är tur att jag är lite härdad sen innan, men det finns gränser för vad man klarar av, och nu börjar jag känna att den gränsen snart är nådd.

Allt känns väldigt rörigt just nu.
Det kommer nog ta en tid innan den här nya diagnosen faller på plats. Frågetecknen blir bara fler och fler och jag kan inte hitta några svar alls på internet.
Enligt min äldsta dotter så beror det troligen på att kronisk lungemboli är mycket ovanlig. Hon hade hört att i Usa finns det endast 3000 personer med denna diagnos, och om man då betänket att det bor ca 320 000 000 människor i Usa så är 3000 nästan ingenting.
Svårt att förstå är det hur som helst och det känns ju extra jobbigt när jag inte har någon att fråga.

När jag trampade på min crosstrainer igår så kände jsg att jag fick lite värk i nacken, den försvann dock när jag tränat klart.
Idag när jag tränade så kom värken tillbaka i nacken och spred sig uppåt mot huvudet, men återigen så var värken som bortblåst när jag tränat klart.
Nu ikväll är huvudvärken tillbaka, och den blir bara värre och värre, så jäkla jobbigt. Jag som nästan aldrig har ont i huvudet. Hoppas att det bara är vanlig spänningshuvudvärk och inte nåt annat, som typ början på en förkylning eller nåt annat dumt.
Det verkar som om många är förkylda nu när jobb och skolor kommit igång igen, men jag är försiktig och håller mig på säkert avstånd, men man kan ju aldrig vara helt säker.

Jag tycker inte om att behöva börja morgonen med att bråka och tjafsa med något av mina barn, men ibland är det oundvikligt. Det jag tycker är jobbigast är känslan av att dom för stunden inte tycker om mig och liksom inte vill förstå varför jag måste göra eller agera som jag gör.
Jag känner mig väldigt stolt och glad över att ha fått fyra stycken så fina och duktiga döttrar, och nästan alltid tycker jag att det är roligt att vara deras mamma, men det finns faktiskt stunder när det är skitjobbigt också.

Surt känns det också att jag betalade mina räkningar idag, och det gick precis jämt upp med min sjukpenning.

Jag är även lite sur över att det går så himla trögt med vikten, så här segt har det aldrig gått tidigare när jag startat om efter ett uppehåll på några månader.
Jag vet dåligt tålamod är mitt andra namn. När jag bestämt mig för något så vill jag se ett bra resultat så fort som möjligt, helst redan igår.

Så där, nu har jag fått gnälla av mig lite.

Jag tycker att det är jättesvårt det här med försöka känna efter om jag gått ner något eller ej.
Nu har jag varit rätt strikt med kolhydratena den här veckan, men inte riktigt så strikt som jag var i våras innan jag fick äggallergi. Jag tycker nämligen att det är mycket svårare med lchf när jag helt måste utesluta äggvita ur kosten. Äggen var ju liksom min bas vad gällde min lchf kost tidigare.
Men jag uppskattar att jag fått i mig mellan 25-40g kolhydrater/dag istället för dom max 20g/dag som jag tillät mig tidigare när jag gått ner med hjälp av lchf.
Jag har även hunnit med 5 träningspass på min ctosstrainer och det känns i musklerna vill jag lova, men träningsvärk är ju ändå en possitiv värk.
På kläderna märker jag ingen förändring alls ännu, och jag kan inte heller påstå att det känns som om jag gått ner något alls, men lite borde jag ju gått ner kan jag tycka.
Jag får helt enkelt gissa lite hejvilt på vad vågen kommer visa imorgon.
Med tanke på kosten och att jag kommit igång med träningen så borde jag gått ner 2kg, men eftersom jag inte känner någon skillnad alls i kroppen eller på kläderna så tror jag faktiskt inte jag gått ner mer än max 1kg
Så imorgon gissar jag att vågen ska visa på 65,1istället för dom 66,1kg.
Men jag hoppas ju naturligtvis på mer.

Måste tillägga att jag märker resultat på andningen redan efter bara 5ggr på crosstrainern och det är ju det som är den främsta anledningen till att jag tränar på crosstrainern, att kroppen blir lite fastare är ju bara en jättebra bonus.