Jahapp då var det dags att byta husläkare igen, det blir andra gången detta år. Denna gången beror det dock inte på att den jag haft nu inte varit bra, utan på att hon inte är kvar på vårdcentralen utan har slutat huxflux.
Jag önskar så att jag kunde få nån som är ordinarie där och som jag kan känna mig trygg med, någon som dessutom kanske har lite erfarenhet åtminstone någon av de saker jag drabbats av.

Jag har nu ringt vårdcentralen och bett att få bli uppringd idag, så nu håller jag tummarna för att jag får en ny läkare som är bra och som jag får behålla i mer än 6månader.

Smärtan i mellangärdet har varit djävulsk de senaste dagarna och det tar enormt på krafterna och psyket att ha så ont hela tiden. Allra värst är det när jag ätit eller druckit lite för mycket. Så nu försöker jag äta lite men ofta och jag vågar aldrig äta mig riktigt mätt för då får jag mer ont.
Jag har dessutom fått nån släng av ryggskott och det är ju aldrig kul, men det är ännu mindre kul när man inte kan ta en endaste liten värktablett, med risk att levervärdena börjar galoppera uppåt igen.
Just nu ligger värdena fortfsrande högt men det har sakta börjat sjunka, dock inte tillräckligt men det verkar ju ändå gå åt rätt håll.
Andningen och andfåddheten har också varit tuff den senaste veckan men det tror jag beror på det fuktiga vädret och att jag är så trött.
Nu blev det ett riktigt gnälligt inlägg, men så blir det ibland.

Leverproverna har fortsatt sjunka och Asat var helt normalt nu, alat var bara snäppet från normalt,men de två andra alp och gt är fortfarande på tok för höga, men det går ju i alla fall åt rätt håll, håller tummarna för att det fortsätter så.
Imorgon blir det som jag skrev i förra inlägget skiktröngen, och sen tar det minst en vecka tills jag får svaret på den. På måndag ska jag även ta nya blodprover
Nu ska jag försöka att släppa detta fram tills nästa vecka om det går, för det går åt alldeles för mycket onödig energi när man oroar sig hela tiden och jag behöver den lilla energin jag har till så mycket annat.

Ja ibland känner jag att det blir lite för mycket tråkigheter vad gäller hälsan på en gång och då är det inte alltid så lätt att hålla en possitiv attityd hela tiden, och just nu känner jag att jag är i en riktig svacka vad gäller possitivt tänkande.
Det senaste året har jag fått följande besked, 39% lungkapacitet, för små lungor, koagulationsrubbning i blodet, äggallergi, och lungemboli som troligen är kronisk.
Men nu när jag fick besked om att mina levervärden är på tok för höga så kändes det som om luften gick ur mig, det blev liksom den berömde droppen som får bägaren att rinna över, och jag är sjukt orolig över detta.
När jag var tillbaka på sjukhuset förra veckan så hade dom sjunkit lite, men ändå var dom alldeles för höga för att levern ska orka med det i längden.
Igår var jag och lämnade nya prover och i eftermiddag få jag förhoppningsvis svaret på dom. Så nu hoppas jag att dom sjunkit lite till, eller att dom åtminstone inte visar högre än förra gången.
Imorgon ska jag in till sjukhuset igen och göra en skiktröntgen på levern.
Eventuellt måste dom också göra en biopsi på levern också, och det skrämmer mig så in i hel......mycket.
Hoppas hoppas att jag får possitiva besked i eftermiddag så jag slipper fler otäcka undersökningar.

Måste ju skriva om något roligt också, och det är att den här lilla repat sig bra efter kastreringen och imorgon eller på fredag så hoppas jag kunna ta bort tratten.

Nu börjar äntligen energin komma tillbaka så smått, men oj vad fort kroppen tar stryk av att ligga i sängen så länge. Framför allt så blir mina lungor sämre när jag ligger stilla för långa stunder.
Jag har fortfarande en molande värk i mellangärdet, men inte alls lika ont som för ett par dagar sedan. Tyvärr tror jag att oron över de höga levervärdena gör att jag känner efter lite mer än vad som är nyttigt för mig. Jag försöker verkligen att inte tänka på det och inte oroa mig så mycket, men det är svårt att låta bli. Och det känns som en hel evighet tills jag ska tillbaka om en vecka för att se om levervärdena sjunkit lite, hoppas hoppas......
Nä nu måste jag försöka sova för imorgon måste jag upp extra tidigt för att göra matsäck till lilla O som ska på utflykt med skolan. Plättar, coctailtomater, päron och riskakor har hon önskat, och så får det bli.

Jag drömde att jag var på en undersökning på ett sjukhus, och där konstaterade dom att mina lungor hade blivit mycket sämre än tidigare och att dom därför ville att jag skulle börja använda syrgas. Jag blev naturligtvis väldigt ledsen, arg och orolig, men kände mig ju inte så mycket sämre att jag behövde syrgas. Jag frågade därför om det inte fanns något annat alternativ, men det fick jag inget ordentligt svar på. Jag blev då arg och gick därifrån för jag tyckte inte att det kändes som om jag behövde syrgas utan snarare lite luftvägsvidgande, men jag var fortfarande väldigt upprörd och arg.....

Sen vaknade jag och kände direkt att jag var mer tungandad och andfådd än vanligt på morgonen, och behövde medicin direkt. Det var antagligen därför jag drömt så konstigt.
Nu när jag tagit mina mediciner och hunnit dricka två baljor med kaffe så känns det lite bättre igen.
Men jag tänker inte göra mer än vad som är absolut nödvändigt idag.

Det är i vilket fall ingen bra start pä morgonen att vara arg och irriterad redan innan man vaknat.

Den där jobbiga oron jag kännt i perioder det senaste året är tillbaka igen. Den liksom kryper i kroppen på mig.
Jag oroar mig för min hälsa, ekonomin, framtiden, bostaden, ja jag oroar mig för mycket mer förstås men allt vill jag inte berätta om.
Det är utmattande att hela tiden gå omkring med denna oron i kroppen, den är som en parasit som äter upp den lilla energin jag har. Den håller mig vaken på nätterna. Vilket resulterar i att jag blir tröttare än vanligt, ofokuserad, lättirriterad och otålig, vilket gör att jag blir ännu mer osocial än vad jag redan är.
I somras så kände jag nästan inte av någon oro alls, eller rättare sagt så lyckades jag koppla bort den, och det är nog det jag hoppas kunna göra snart igen.

Är du sjuk? Ja det är jag
Allvarligt? Ja rätt så
Har du cancer? Nej det har jag inte
Nä men så bra, vilken himla tur du har.......
Ehhh ja så kan man ju också se det, men faktum kvarstår ju liksom och det är ju att jag är sjuk och inte mår så bra. Och jag vet faktiskt inte om jag vill kalla det att jag har tur.
Naturligtvis är jag oändligt tacksam över att jag inte har cancer, men jag är jäkligt trött på att hela tiden få höra detta att jag har tur som inte har just cancer. Det finns ju faktiskt fler jobbiga och dödliga sjukdomar än just bara cancer.