Oj vilken jobbig natt det varit för Svea-kissen. Så fort hon hört minsta lilla ljud utifrån så har hon rusat upp från min säng och sprungit till ytterdörren för att sen besviket lomma tillbaka till min säng igen när hon insett att det inte var Olivia som kom.Hon blir verkligen orolig om inte alla är på plats hemma när det är sovdags.
En annan lustig sak som jag märkt är att hon ibland sitter och morrar vid ytterdörren som värsta vakthunden om hon hör någon okänd utanför. Ganska roligt med tanke på att hon är en riktig fegis katt, för om man öppnar dörren så springer hon ju och gömmer sig.

Idag var det lite mer tungandat än vanligt när jag vaknade, och då tar det lite extra lång tid att komma igång och få i sig medicinerna. Det funkar inte att stressa när man blir mer anfådd av att bara kliva ur sängen och gå på toa, än vad en 90-åring som sprungit en halvmara blir.

Idag skiner solen så fint igen och det får bli solskyddsfaktor i ansiktet om jag går ut. Mötte grannen i går kväll och hon flinade glatt och konstaterade att du har suttit i solen idag ser jag ;-)

Imorgon är det dags att gå till vårdcentralen igen, stället som jag skyr som pesten.
Det är verkligen jättejobbigt behöva gå dit när man känner sig så ovälkommen som jag gjorde sist. Den läkaren verkligen ifrågasatte allt jag sa och talade dessutom om att hon egentligen inte hade tid med mig. Men sen började hon läsa lite i journalen och då blev det lite, men ytterst lite bättre bemötande.
Jag tror att det största problemet är att läkarna på vårdcentralen inte förstår sig på min diagnos, och det är iofs inte så konstigt, men då kan dom väl säga det istället för att vara dryga och ifrågasättande. Min leverspecialist hade inga som helst problem att erkänna för mig att det här med mina lungembolier och är så pass ovanlig och komplicerat att hon faktiskt inte begriper sig på det riktigt.
Ja ja jag får väl se imorgon vad hon säger när hon får höra att jag haft en till sedan sist, fragminet till trots.
Nervös är jag och det är ju rätt sjukt egentligen att man känner sig mer nervös över ett besök hos husläkaren för att få ett nytt läkarintyg för fortsatt sjukskrivning, än att åka till något av de stora sjukhusen och göra nån jobbig eller smärtsam undersökning.

Fick lite god choklad idag

Det passade ju utmärkt så här dagarna före mens när pms och sötsuget är som allra värst. Trots att jag lätt kunnat tryckt i mig halva asken, så behärskade jag mig så pass att det bara blev 4 bitar.

För övrigt så är huvudet fullt av funderingar och frågor och jag pendlar mellan hoppfullhet och förtvivlan.

Jag orkar inte, jo förresten det klart jag orkar, men just nu känns det faktiskt lite hopplöst.
Jag var hos min leverläkare idag och tyvärr hade lyckan vänt även där, för mina levervärden var förhöjda igen. Vad det beror på kan dom inte säga, men det kan bero på min senaste lungemboli, eller på att fragmindosen höjts. Det kan även bero på något cirkulatoriskt, men ingen kan säga säkert vad det beror på just nu.
Som vanligt när jag får tråkiga och jobbiga besked så snurrar tankarna runt i huvudet och frågorna och funderingarna blir till slut så många att jag liksom måste stänga av mina egna känslor en stund för att orka. Det är som att jag behöver några dagar att sortera allt i huvudet innan jag riktigt kan ta in vad som händer.
Själv tror jag mer och mer att alla mina besvär med koagulationen, lungembolierna, värken i benen och de höga levervärdena hänger ihop på något sätt, frågan är bara hur....

Nästa vecka har jag ett inbokat besök hos min läkare på antikoagulationsmottagningen och då hoppas jag att jag får lite mer klart för mig vad det är som egentligen hänt och vad som förväntas hända framöver.

Jag blev så sugen på popcorn nu i eftermiddag, och eftersom jag hade bestämt att jag skulle äta allt jag vill idag så passade jag förstås på.
Den första påsen blev helt bränd i micron, nästa likaså... Tillslut så var det bara att inse att micron hade gett upp endast 5år gammal, faan också...
Nu var det ju så att jag fortfarande ville ha popcorn så att ilskan och irritationen gick nästan att ta på, tills jag kom på att jag ju hade en gammal micro i källaren av någon anledning. Jag gick alltså ut och ner i källaren för att hämta denna gamla micro bara för att jag ville ha popcorn.
Det var ju bara det att jag glömt hur tung en gammal micro faktiskt är, och särskilt jobbigt att släpa upp den för en trappa och sen bära den över hela gården och sen upp för ytterligare en trappa. När jag kommit halvvägs fick jag ge upp och lämna den på gården för att gå och be om hjälp för jag orkade bara inte.
Jag fick förstås en lite tillrättavisning om att jag inte ska hålla på med sånt själv utan vänta tills jag kan få hjälp (kunde inte gärna erkänna att jag inte kunde vänta eftersom jag ville ha mina popcorn NU)
Hur som så fick den gamla micron byta plats med den trasiga och då kom jag på varför den hamnade i källaren, jo bara för att den är så himla ful, den har brandgula (oranga) detaljer och det finns väl ingen fulare färg.

Nu är den iallafall rengjord och jag har äntligen fått mina popcorn och det var så gott.
Nu får jag hoppas att jag hittar nån ny, lite modernare och snyggare micro på rea snart, men så länge så får den här duga.

Sen jag började använda stödstrumpor så har jag inte haft riktigt lika ont i benen som innan.
Men jag har ett problem med dessa strumpor, och det är att minsta storleken på dom som finns att köpa på de olika Apoteken är stl,S och dom är lite men bara lite förstora för mig, vilket innebär att framåt eftermiddag/kväll så börjar dom hasa ner lite på vaden. Dom som sitter kvar bäst är Apotekets egna märke, men även dom vill glida ner lite.
Jag tycker det är lite märkligt att jag som inte är någon direkt liten, eller petit person har problem med storleken, man undrar ju hur det då är för dom som är verkligt små och tunna.
Jag har tänkt att jag ska titta runt lite på nätet efter mindre storlekar, men jag är ju inte så himlans förtjust i att beställa på nätet. Jag vill liksom känna och klämma pä saker innan jag slår till. Dessutom blir det så mycket stök och bök om det inte passar och man måste skicka tillbaka det man beställt.

Håller på och packar lite inför vår lilla tripp till Göteborg nu i veckan. Kanske kan tyckas lite små knasigt att ge sig iväg själv med lilla O, men resan och hotell är bokat och betalt sedan länge och går inte att av eller omboka, och ingen av dom vuxna barnen har tid att följa med just nu då dom har fullt upp med jobb och studier.
Men jag resonerar lite som så att det finns sjukhus och läkare även i Göteborg om det skulle behövas, och lilla O vet ju vad som gäller och kan ringa efter hjälp själv lika lätt där som här hemma. Och det tar max 4-5 timmar innan någon anhörig är på plats om det skulle behövas.
Jag kan ju inte pausa hela mitt liv bara för ifallomatt det kan hända något, för om jag gör det då har jag ju liksom inget liv längre.
Vi ska ju faktiskt bara ta det lugnt och titta runt lite. Inga måsten och det enda jag verkligen lovat är att vi ska gå på Universeum nån dag, och att hon ska få bada jacuzzi så mycket hon vill. Hon är fortfarande ganska lätt road faktiskt, och i den åldern är ju bara själva tågresan och att bo på hotell ett litet äventyr.

Idag är jag helt slut känns det som. Jag har inte direkt jätteont nånstans men känner en sorts konstig sjukdomskänsla i hela kroppen.
Lite av tröttheten tror jag beror på torsdagens tråkiga besked om nya lungembolier. Jag har märkt att jag fungerar lite som att när det händer för mycket tråkigt och jag får dåliga besked så blir jag inte ledsen direkt, jag blir mer lite arg och uppe i varv och tankarna bara snurrar i huvudet. Det är som att jag inte riktigt kan ta in att det dåliga faktiskt händer mig och min kropp, men sen efter några dagar eller ibland nån vecka så är det som att verkligheten kommer ikapp och då blir jag helt slut både psykiskt och fysiskt.
Idag känns allt tungt och jobbigt och jag som har tusen saker som måste fixas just idag.