Jag är fortfarande så förbenat trött, så där trött så det nästan gör ont.
Jag vilar så mycket jag kan, men ibland så känns det som att jag bara blir tröttare av att vila.
Det är jobbigt och tråkigt att inte orka något, det är ett sånt slöseri med tid.

Nu ringde precis Matilda och berättade att hon klarat körkortsteorin. Åhhhhh vad lycklig hon var. Det finns nog inget som gör mig så glad som när mina barn är så där sprudlande glada och lyckliga.
Det är en himla tur att jag har min underbara fyrklöver med döttrar, för utan dom så hade det varit väldigt trist och tråkigt att vara jag.

Många säger till mig att jag har så fina barn och att dom ser så bra ut allihop, och ja vad ska man säga? Det är klart att jag tycker att dom är finast i hela världen, men det tycker ju säkert alla föräldrar om sina barn.

Igår blev det en lång dag på Huddinge sjukhus. Först provtagning kl, 12 och därefter väntan till kl, 14,30 då det gjordes ett ultraljud på hjärtat för att se om det blivit påverkat av lungembolierna.
Tyvärr så förstod jag inte så mycket av vad läkaren och sköterskan sa till varandra eller till mig under själva undersökningen på grund av språksvårigheter, men jag får nog allt förklarat för mig när jag ska min ordinarie läkare om några veckor.
Jag hade lilla O med mig på sjukhuset igår eftersom hon var ledig från skolan. Det är skönt att hon blivit så pass stor att man kan ta med henne. Hon satt mest och pillade på sin iphone under tiden jag undersöktes.

Ibland önskar jag faktiskt att jag var lite religös och trodde på en gud eller något, allt verkar liksom vara så mycket enklare då på något underligt sätt.
Men nu är det ju som det är och jag kan ju inte tro på något jag inte tror på, om ni förstår. Man kan ju liksom inte gå och bli religös om man inte tror på gud, så är det ju bara.

Jag har haft några jobbiga dagar (6) och det är nog därför som jag får såna här tossiga tankar. Det är en av nackdelarna med att vara sjuk, man har alltför gott om tid att tänka på en massa saker man aldrig ens snuddat vid tidigare.
Jag har haft svårt att sova och varit lite extra tungandad och när lungkapaciteten är 39% i normala fall eller när jag mår som bäst, så märks det ju direkt på orken när den sjunker minsta lilla.
Nu mår jag äntligen bättre och orken är som den brukar, eller rättare sagt som jag har vant mig vid att den ska vara nuförtiden.

Tyvärr så hade alla mina levervärden stigit igen sen sist då alla utom ett var i stort sett normala.
Det var ingen jättekraftig stegring men ändock så pass att alla nu är förhöjda igen :-(
Får hoppas att detta bara var något tillfälligt och att dom nu sjunker snabbt igen.
Ska in och göra en magnetkameraundersökning på levern snart och då hoppas jag att dom kanske kan se något som kan förklara varför värdena åker berg och dalbana trots att jag äter och dricker som jag ska, och heller inte tagit någon annan medicin än den jag absolut måste.
Jag dricker ju ingen alkohol och tar heller inga värktabletter eller naturpreparat så det hela är är minst sagt ett mysterium.
Jag kan inte göra så mycket annat än att fortsätta vänta och hoppas att den här höjningen bara var något tillfälligt, men det känns ändå förbannat trist.
Nu ska jag försöka att inte tänka för mycket på detta för det är ju ändå inget jag kan göra något åt.

En bild jag kopierat av en vän på fb.

Nu är det gjort, leverproverna är tagna så nu är det bara att vänta på resultatet. Om jag har riktig tur, vilket jag faktiskt brukar ha så ringer min leverläkare redan imorgon eftermiddag. Hoppas hoppas att proverna är lika bra som för 2veckor sedan då alla prover var bra utom ett. Om dom nu skulle vara bra så betyder det att jag kanske bara behöver lämna prover varje månad istället för som nu varannan vecka.

Jag tror banne mig att jag älskar Försäkringskassan.
Nämen skämt och sido så är jag så himla nöjd och tacksam för all hjälp jag fått sen jag blev sjuk för 16 månader sedan.
Jag tycker att man i media bara ser och hör en massa negativt om Försäkringskassan, men man får aldrig höra eller läsa om allt bra dom faktiskt gör, och om alla dom som faktiskt får det stöd och den ersättning som de stora flertalet faktiskt får. Jag tycker faktiskt lite synd om dom som jobbar där ibland, för det är ju inte dom som bestämt hur regelverket ska se ut och vilka som har rätt till ersättning och inte. Självklart så finns det säkert en och annan otrevlig surpuppa som jobbar där och njuter av att få trycka ner människor, men såna personer finns tyvärr på många myndigheter, företag och även i vården, och inte bara på försäkringskassan.
Jag har hur som helst fått all hjälp man kan begära och idag ringde min handläggare, för att berätta att hon ordnat så jag blivit beviljad fortsatt sjukpenning på normalnivå istället för fortsättningsnivån som jag haft sen 1 oktober och som är är 5% lägre än normalnivån. Jag skulle dessutom få det retroaktivt från oktober.
Ja ni kan ju gissa om jag blev glad, för nu när ekonomin är minst sagt ansträngd så är varje extra hundring ett välkommet tillskott i kassan.

Det här är något jag tänkt skriva om länge men inte kommit mig för, så detta inlägg hade kommit så småningom även om hon inte ringt och överraskat mig med den här glada nyheten.

Var en sväng till Nacka Forum idag för att byta och lämna tillbaka några av julklapparna jag fick. Jäklars så mycket folk det var där.
Jag fixade mina ärenden så snabbt det bara gick och åkte sen direkt hem igen.
Den egentliga planen var att jag skulle möta upp en vän i stan och äta middag när jag uträttat mina ärenden, men jag kände att jag inte orkade, så det får bli en annan gång.
På bussen hem så satt det en man bakom mig som hostade och snörvlade konstant utan att hålla för munnen, läskigt och hänsynslös tycker jag, men jag tror inte jag hade reagerat lika starkt på det för ett par år sedan då jag aldrig var särskilt orolig för att bli sjuk, tänk så snabbt saker och ting kan ändras.
Hur som helst så verkar var och varannan vara förkylda just nu, så det är nog bäst att hålla sig hemma och undvika folksamlingar så gott det går för tillfället.

Mina armar och min mage är för tillfället fulla av fula blåmärken i varierande färgskala och storlek. En himlans tur för mig att det är vinter och kallt så jag kan gömma dessa i långärmade tröjor, istället för att behöva gå i bikini på en varm och solig strand där alla skulle se dessa och undra vad jag gjort.
Det gäller att hitta något possitivt i allt det negativa för att inte bryta ihop och börja tycka alltför synd om mig själv.