Eftersom det är extra viktigt för mig att träna nu, så känns det väldigt bra att jag äntligen tagit tag i saken och kommit igång med lite träning igen.
Den största anledningen till att jag bör träna är inte för att gå ner i vikt, utan det är för att med den dåliga lungkapacitet jag har så är det jätteviktigt att man har en bra grundkondition för att orka lite mer.
Den senaste veckan har jag antingen tränat på crosstrainern eller varit ute på en för mig rask promenadoch igår blev det båda först ct på morgonen och sen promenad pä kvällen. Nu orkar jag ju inte så länge på crosstrainern längre men jag försöker att öka lite i taget. Igår orkade jag 5?4 dvs jag kör 5 minuter, vilar 45 sekunder, kör 5 minuter, vilar....... Och så vidare. Mitt mål är att orka 30minuter i sträck utan att pausa.

Imorgon ska jag till sjukhuset på en ny undersökning, som förhoppningsvis är den sista som dom behöver för att kunna ställa rätt diagnos på mig. Det känns både lite skönt och läskigt. Jag vill ju verkligen veta, men ändå på något sätt inte.

Att glömma medicinen är en katastrof, ändå kom jag på vid lunchtid att jag inte tagit varken min spiriva eller symbicort. Nu skulle det ju inte varit så farligt om det hade varit första gången det hänt, men nu var det tredje gången inom loppet av en vecka.
Det är så fruktansvärt klantigt och klumpigt av mig så man knappt tror
det är sant.
Innan har det hänt att jag råkat glömma om jag varit bortrest och rutinerna blivit lite rubbade, men då har jag kommit på det ganska snart och genast tagit dom. Men de sista gångerna har det blivit 4-5 timmar försent. Jag tycker dessutom att jag borde tänka lite extra pä dom nu när jag har haft det lite jobbigt.
Idag blev Matilda riktigt irriterad på mig när jag sa att jag glömt igen, och föreslog att jag ska ställa in ett larm pä telefonen som påminner mig, så nu tror jag faktiskt att jag måste se till att göra det.
På kvällarna har jag inga problem alls att ta medicinerna, så jag fattar inte varför det ska vara så svårt på morgonen.

Idag har jag varit extremt tungandad, och därför inte fått mycket gjort. Men ner till Apoteket var jag tvungen att gå, för att min symbicort forte var slut, så jag hade bara vanlig symbicort hemma, och när det är så här jobbigt med andningen så föredrar jag forten som bara behöver inhaleras 1-2 gånger morgon och kväll, med den vanliga symbicorten krävs dubbelt så många inhalationer för att uppnå samma effekt. Det kan nog låta lite löjligt men när det är som sämst med andningen så är varje inhalation superjobbig och tar mycket längre tid än vanligt.
När jag ändå var på Apoteket så passade jag på att hämta ut mer Spiriva och Singulair också, summan av detta blev 3300kr!!! En jäkla tur att jag har frikort.
Vädret här har varit toppen idag, om det inte hade blåst så förbaskat så hade det varit riktigt skönt.
Jag undrar om det är allt pollen som exploderar nu när det blir varmare, som gör att jag mår tillfälligt sämre. Jag brukar normalt inte reagera så jättemycket på pollen, men eftersom det är som det är nu kanske jag blivit lite känsligare. Hoppas ändå att det bara är något tillfälligt som gör att jag känner mig sämre.
Jag har inte peffat på länge nu, det känns som om det inte spelar någon roll längre eftersom jag ändå inte kan göra något åt det, så känns det bara stressande och då är det bättre att låta bli.
Kom just på att jag har en kruka med påskliljor i köket. Kan man vara allergisk mot påskliljor tro. Det är nog bäst att ta det säkra före det osäkra och ställa ut dom på balkongen istället.

Imorgon ska jag gå och träffa en kurator, för att prata om min sjukdom och hur jag mår.
Jag har aldrig riktigt blivit klok på folk som springer hos kuratorer och psykologer år ut och år in, och ofta ältar det som varit.
Jag har aldrig trott på det här med att rota runt i det förflutna, utan jag har alltid tyckt att jag mått bättre av att lämna jobbiga händelser bakom mig och gå vidare istället.
Men nu handlar ju min ångest och oro inte om det som varit utan det som komma skall. Så nu har jag lovat mig själv att ge detta en chans, eller möjligen två, och efter det bestämma om jag tycker att det känns bra eller inte.

Fick höra så där lite i förbifarten härom dagen att jag ägnar mig åt självömkan.
Inte vet jag, men det hoppas jag verkligen inte att jag gör.
Visserligen är jag tokledsen och har dödsångest med jämna mellanrum, men inte är väl det samma sak som självömkan.
Jag berättar ju inte gärna för vänner och bekanta att jag är sjuk, och nämner det heller aldrig på facebook. Det är bara mina allra närmaste som vet vad det är för fel på mig, och det är så jag vill ha det just nu, just för att jag inte vill att nån ska tycka synd om mig och fråga en massa som jag ändå inte kan svara pä. Därför blev jag väldigt sårad av att höra att saker jag funderar över är sjäkvömkan

Min frukost bestående av spiriva, symbicort, latte, finncrisp och avocado.

Idag har det varit lite extra jobbigt att vara jag.

Har kännt mig ledsen och nedstämd och även kännt av lite andnöd till och från.

När jag stod och lagade middag blev det  det så pass jobbigt att jag blev helt snurrig och var tvungen att sätta mig på golvet en stund, vilket resulterade i att jag brände min mat så illa att den inte gick att äta. Jag mådde verkligen jättedåligt och orkade bara inte göra nån ny mat , men kände att jag snabbt behövde ha i mig nåt, så det blev att jag tog helt enkelt det som fannas till buds. Så nu är jag redan ur ketos igen, men hälsan går före vikten just nu.

Det är väldigt jobbigt när jag får så där extra jobbigt att andas när inte medicinerna hjälper, det är oerhört ångest framkallande. Som tur är så händer det inte varje dag.

l

Det mesta brukar ordna sig till slut, även om man inte tror det när man oroar sig som mest.
Nu i eftermiddag fick jag reda på att båda mina ansökningar till försäkringskassan blivit godkända. Jag blev naturligtvis oerhört glad och lättad över detta, men har ändå lite svårt att ta till mig glädjen, det kommer nog ta några dagar till att smälta dessa nyheter.
Vad gäller den andra oron som jagar i mig, så fortsätter den tyvärr obarmhärtigt att rasa vidare i min kropp.
Jag är rädd att jag håller på att tappa den lilla kontrollen jag hittills haft över min lungfunktion och min kropp.
Jag känner att jag måste simma som en tok, för att lyckas hålla huvudet över vattenytan just nu.
Måste hitta styrkan att orka ta kontrollen över mitt liv igen.

Nu ska jag mysa med den här lilla kompisen som är en riktig glädjespridare här hemma.