För bara drygt en månad sedan så såg det ut så här i mina blomlådor

Men nu har dom verkligen växt till sig och blivit så här stora och fina

Det känns lite tråkigt att vi ska åka bort nu när dom äntligen börjat blomma så fint.
Nu blir det min mamma som kommer att få njuta av dom istället.

Det är varmt och skönt här idag, så jag funderar på om jag ska gå ner till stranden där delar av min familj håller till, eller om jag ska stanna inne och vila, känner mig lite trött och flåsig idag.

Jag har ju som jag tidigare nämnt varit väldigt hes ända sedan i oktober då jag blev förkyld (10 månader sedan) Jag blev ju då ordinerad att ta 4 puffar symbicort morgon och kväll, och den ordinationen byttes sen ut mot symbicort forte 2 puffar morgon och kväll, vilket är maxdosen/dygn.
När jag var hos lungspecialisten nu senast så bytte hon ut min symbicort mot ett annat preparat som heter innovair. Anledningen till det var vad jag förstod att innovair är lättare att inhalera än symbicorten, men även för att hon trodde att alla mina blåmärken kunde vara en biverkning av all symbicort.
Ungefär en vecka efter att jag slutat med symbicorten så upptäckte jag plötsligt att den värsta hesheten var borta och jag kunde till och med sjunga en trudilutt. Jag är ju fortfarande lite hes , men inte på långs vägar så mycket som innan. Blåmärkena däremot är jag mer osäker på om dom blivit färre eller ej, det är nog lite för tidigt att säga ännu.
Jag är i alla fall otroligt tacksam över att slippa den värsta hesheten, för det har verkligen varit jättejobbigt att inte kunna prata som vanligt.

Jag har funderat mycket pä det här med allt prat om sjukdomar.
Det jag märkt sista halvåret är att när jag tar mod till mig och berättar för någon att jag är sjuk och varför, så verkar det liksom som om folk måste berätta om alla sina vänners sjukdomar och krämpor för mig bara för att liksom. Det vore ju en sak om dom berättade om sig själva, men jag är faktiskt inte det minsta intresserad av hur grannens systers mans styvbarns dagisfröken mår......
Många ifrågasätter också min sjukdom och mina besvär med att säga, att det kan ju inte vara möjligt, du som ser så frisk ut, du blir säkert bättre snart. Jag får också ofta frågan om det kan vara psykiskt....
Lite bittert inlägg kanske, men jag blir bara så trött ibland. Dom som beter sig så här vill nog bara väl, men det blir ju så fel.

Idag är det en sån där riktig skitdag som jag helst bara vill hoppa över.
Känner mig allmänt trött, grinig och pms-ig. Vädret är kasst och inget känns roligt.

Vi var på Gröna Lund i går, och det tog på krafterna, men det var det värt. Det finns inget som slår att se barnen ha så roligt tillsammans.

Jag är extremt höjdrädd och jag kan lova att det tog på mina nerver att se mina minsta barn snurra runt i den här ruskigt höga slänggungan.

Utan att gå in på några som helst detaljer nu när mitt huvud är fullproppat av en massa ny information som just nu bara snurrar omkring osorterat i mitt huvud. Jag vågar helt enkelt inte skriva något eftersom risken är att jag blandat ihop en massa och att det blir helt fel.

Läkaren vill göra ytterligare undersökningar, så jag är fortfarande under utredning.
Trots detta så kändes det bra och det känns som om dom bra beskeden dominerade dom dåliga idag.
Jag fick också en ny medicin istället för symbicorten som jag har nu.

Fick just ett samtal från Huddinge sjukhus, där en sköterska berättade att dom nu har ett omfattande datahaveri så dom kan för tillfället inte komma åt mina journaler med alla provsvar.

Dom ville därför ge mig en ny tid, men den nya tiden kunde jag inte få nu utan den skulle dom skicka hem när dom fått igång systemet igen.

När jag berättade om hur viktig den här tiden är för mig, eftersom ja ska ha möte med arbetsgivare och försäkringskassan nästa vecka, så tyckte hon att jag kunde chansa och åka dit ändå och hoppas på att datasystemet kommit igång tills dess, det är ju trots allt några timmar kvar.

Om inte detta datahaveri är åtgärdat när vi kommer så kan jag inte göra så mycket mer än att fortsätta leva i ovisshet ett tag till.

Känns så jäkligt att detta ska hända just idag när jag efter 6månaders orolig väntan äntligen skulle få någon form av besked.

Idag är det äntligen dags att besöka lungspecialisten igen och få ett svar på alla undersökningar som gjorts under våren. Så idag hoppas jag att få reda på vad det är för fel och få en riktig diagnos på mina andningsbesvär.
Jag har varit rätt orolig och nervös inför det här besöket för att jag vill ju veta vad det är för fel, men på ett sätt vill jag gömma huvudet i sanden och inte veta. Men nu när det äntligen är dags att förhoppningsvis få ett svar efter månader av ovisshet, så känner jag mig faktiskt helt lugn.
Nu hoppas jag bara på att den nya läkaren jag fått är bra, och att det inte är riktigt så illa som det verkade från början.

Det verkar som om allt jag oroat mig för de sista veckorna nu håller på att lugna ner sig.
Idag ringde min handläggare på försäkringskassan för att tala om att hon godkänt både min fortsatta sjukskrivning och min ansökan om utlandsvistelse under sjukskrivning.
Jag känner mig också mycket lugnare vad gäller det mesta just nu.
Jag tror också att allt kommer att kännas ännu bättre efter läkarbesöket pä Huddinge i mitten på juni. Även om det kan bli jobbiga besked så tror jag ändå att det är bättre att veta än att som nu sväva i ovisshet och inte ha en aning om hur framtiden kommer att se ut.
Nu ska jag återgå till solstolen och suga åt mig så mycket sol jag bara kan på min bleka kropp.