Den kraften jag kände för en vecka sedan är borta nu och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till den, men jag vet att det kommer gå på något sätt.
Men just nu känns allt bara tungt, tomt och lite platt

Idag blev jag tvungen att avboka resan till Kreta för mig och Olivia.
Försäkringskassans läkare sa nej, dom anser att jag är för sjuk för att resa och att det finns risk att jag blir sjukare om jag flyger, detta trots att min behandlande specialist läkare tycker att jag kan åka.
Det är naturligtvis jättetrist och ledsamt, men tyvärr inget jag kan göra något åt, det är bara att acceptera.
Nu blir Olivia och jag kvar hemma, och dom andra vi skulle åkt med får nu åka utan oss.
Ledsen och uppgiven är bara förnamnet på det jag känner just nu.
Nu får jag bara hoppas att jag får tillbaka dom pengar som jag redan betalat på resan.

Rädslan för att dö är naturligtvis stor, men rädslan för en ny propp som kan göra mig till ett vårdpaket är faktiskt större.
Att vara död är visserligen en mycket skrämmande tanke
Att måsta lämna mina barn och dom jag älskar, att inte få uppleva allt det där jag ännu inte upplevt är en jobbig tanke, jag är ju liksom inte färdig med livet ännu.
Men rädslan över att bli oförmögen att röra mig och göra mig förstådd, och kanske ha fruktansvärda smärtor är mycket mer skrämmande än tanken på att vara död.
Jag vill inte bli ett kolli som är helt beroende av andras omsorger, det skulle plåga mig.
Jag vill heller inte bli en börda för mina barn och anhöriga, för då tror jag faktiskt att döden är ett bättre alternativ för alla inblandade.

Men det bästa alternativet är så klart att jag inte får fler proppar, och att jag får leva tills jag känner mig färdig med livet.
Min farmor levde tills hon var 96år och hon sa de sista åren att nu var hon trött i kropp och knopp och ville bara få vila, och då är döden inte längre så skrämmande. Hon sa några gånger till mig att, Raring nu är jag klar med mitt liv nu vill jag dö. Jag förstod inte riktigt då utan blev mest ledsen när hon sa så, men nu tror jag att jag förstår vad hon menade.

(Nu är det förövrigt fyra år sedan jag blev kallad Raring. Hon skulle fyllt 100år nu i maj, och jag saknar henne så)

Efter mer än 18månaders sjukskrivning så kan jag bara konstatera att nackdelarna är fler än vad många tror sig veta.
Men eftersom att jag bestämt mig för att försöka fokusera på dom bra sakerna istället för dom dåliga så försöker jag nu hitta lite fördelar med att vara sjuk.
Och idag när jag satt och vilade/solade en stund på balkongen så kom jag på en bra sak. Det är att jag nu för tiden har ro till att kunna sitta i solen och njuta i stort sett hur länge jag vill för jag orkar ju ändå inte göra så mycket annat ;-)

Idag har jag varit och gjort datortomografi (ct) på lungor och buk.
Den här gången fick jag göra den på Medicinsk röngen Hötorget, mitt i stan alltså. När dom har för hög belastning på Huddinge sjukhus egen röntgen, så skickas remissen vidare till något annat ställe för att man inte ska behöva vänta för länge, så denna gången blev det på Medicinsk röntgen Hötorget

Dryg personal i kassan och världens tråkigaste korridor som även fungerade som väntrum, där jag var tvungen att sitta i över en timma och dricka en liter ljummet vatten innan undersökningen.
Men väl inne i själva röngen rummet så var det en jättetrevlig sköterska och allt jag snabbt och smidigt. Men trots den trevliga sköterskan så är Medicinsk röntgen Hötorget inget ställe jag vill besöka igen om jag själv får välja, då är Huddinge sjukhus bra mycket trevligare.

Nu får jag vänta ett par veckor på resultatet av röngen, men jag orkar inte ens vara orolig längre, utan hittar dom något nytt så gör dom och det är ju ändå inget jag kan påverka på något sätt.

Jag hade inga proppar i benen nu, inget som syntes i alla fall. Mina kärl var däremot väldigt smala, men det var ju ingen överaskning. Dom kommentetade också mina smala vrister, vad det nu hade med saken att göra.
Summasumarum var ändå att jag i nuläget inte har några proppar i benen. Och om det funnits några innan jag började med fragminet är tydligen svårt att se.

Jag hade sällskap av dom här två på sjukhuset idag

Och dom höll sams ända tills vi skulle kliva på penden mot Stockholms central, då hände nåt så sen var det rätt sura miner på tåget. Men som tur är så är dom inte så ångsinta som sin mor,så när vi var framme på centralen så var dom lika älskvärda mot varann som dom brukar vara.

Jäklars vad ont jag haft i gallan/levern de senaste dagarna.
Det började så smått natten till igår och sen kom det och gick ända till denna natten. Det är en smärta som är på gränsen till outhärdlig när den sätter igång ordentligt, det gör 10gånger ondare än att föda barn, eller bryta benet, tro mig jag har gjort det några gånger, fött barn alltså, benet har jag bara brutit en gång.
Det värsta när jag har så där ont är att jag inte fixar det utan smärtstillande längre och det enda som dämpar smärtan lite grann är Ipren och det får jag ju egentligen inte äta för blödningsrisken, men vafasen gör man liksom. Men 3 ipren på 2 dygn är på tok för mycket så nu är det bara hålla tummarna att det inte blir några biverkningar.
Min leverläkare ska ringa mig i nästa vecka och då måste jag komma ihåg att fråga om det finns något annat jag kan ta som inte ger ökad blödningsrisk.
Orsaken till att jag haft så ont det sista tror jag beror på att jag fått i mig lite för mycket äggprodukter, lite tål jag ju, men många bäckar små.... Och det har när jag tänker efter varit ganska många bäckar de senaste dagarna. Jag har ju även fått lite nässelutslag de 2 senaste dagarna och få framför allt på bröstkorgen och halsen, vilket är mycket irriterande men också något som brukar bli när jag fått i mig lite för mycket ägg och då framför allt äggvita som jag är mest allergisk mot, äggula tål jag ju om ön bara i liten mängd.
Idag har jag hållt mig till enbart lättyoghurt och min egen musli som är snällt mot magen, och peppar peppar så har jag ännu inte haft nån känning alls från gallan eller magen. Nu får det bli 100% äggfritt en lång tid framöver.

Imorgon ska mina blodkärl i benen undersökas för att se om det finns eventuella rester eller ärr efter gamla blodproppar där.
Imorgon kommer också nån som jag och Olivia längtar mycket efter.

Oj vilken jobbig natt det varit för Svea-kissen. Så fort hon hört minsta lilla ljud utifrån så har hon rusat upp från min säng och sprungit till ytterdörren för att sen besviket lomma tillbaka till min säng igen när hon insett att det inte var Olivia som kom.Hon blir verkligen orolig om inte alla är på plats hemma när det är sovdags.
En annan lustig sak som jag märkt är att hon ibland sitter och morrar vid ytterdörren som värsta vakthunden om hon hör någon okänd utanför. Ganska roligt med tanke på att hon är en riktig fegis katt, för om man öppnar dörren så springer hon ju och gömmer sig.

Idag var det lite mer tungandat än vanligt när jag vaknade, och då tar det lite extra lång tid att komma igång och få i sig medicinerna. Det funkar inte att stressa när man blir mer anfådd av att bara kliva ur sängen och gå på toa, än vad en 90-åring som sprungit en halvmara blir.

Idag skiner solen så fint igen och det får bli solskyddsfaktor i ansiktet om jag går ut. Mötte grannen i går kväll och hon flinade glatt och konstaterade att du har suttit i solen idag ser jag ;-)