Jag har fått så mycket fina presenter den senaste tiden, bara så där helt utan anledning.
Igår fick jag den här underbara parfymen

Och för ett par veckor sedan så fick jag och Olivia en resa till Göteborg några dagar på sportlovet. Tåg och hotell betalt och klart.
Ja ni kan ju gissa om vi längtar ihjäl oss. Det ska bli så himla skönt att få komma bort några dagar och slippa alla hushållsbestyr och dessutom få något annat än min hälsa att fokusera på.
Vi har planerat att gå på Universeum och sen får vi se vad vi hittar på mer

Jag är så otroligt tacksam och glad över dessa gåvor.
Det sätter lite guldkant på tillvaron, och själv skulle jag aldrig ha råd med dessa utsvävningar nu när jag varit sjuk så länge.

Idag fick jag gå upp i ottan för att ta mig till Ersta sjuhus för magnetkameraundersökning av min lever.
Jag har tappat räkningen på hur många prover och undersökningar som gjorts på levern nu, så nu håller jag tummarna för att dom ska hitta något denna gång. Det är otroligt påfrestande att inte veta vad det är som felar. Jag tycker liksom att jag har fullt upp med lungorna och koagulationsrubbningen, det här med levern fick nästan bägaren att rinna över.

Säga vad man vill om Ersta sjukhus, men dom måste ha den vackraste utsikten av samtliga sjukhus i Stockholmstrakten.
Lite tråkigt väder idag bara, så man såg inte så långt som man brukar, men det är otroligt fint ändå.0

Igår blev det en lång dag på Huddinge sjukhus. Först provtagning kl, 12 och därefter väntan till kl, 14,30 då det gjordes ett ultraljud på hjärtat för att se om det blivit påverkat av lungembolierna.
Tyvärr så förstod jag inte så mycket av vad läkaren och sköterskan sa till varandra eller till mig under själva undersökningen på grund av språksvårigheter, men jag får nog allt förklarat för mig när jag ska min ordinarie läkare om några veckor.
Jag hade lilla O med mig på sjukhuset igår eftersom hon var ledig från skolan. Det är skönt att hon blivit så pass stor att man kan ta med henne. Hon satt mest och pillade på sin iphone under tiden jag undersöktes.

Är du sjuk? Ja det är jag
Allvarligt? Ja rätt så
Har du cancer? Nej det har jag inte
Nä men så bra, vilken himla tur du har.......
Ehhh ja så kan man ju också se det, men faktum kvarstår ju liksom och det är ju att jag är sjuk och inte mår så bra. Och jag vet faktiskt inte om jag vill kalla det att jag har tur.
Naturligtvis är jag oändligt tacksam över att jag inte har cancer, men jag är jäkligt trött på att hela tiden få höra detta att jag har tur som inte har just cancer. Det finns ju faktiskt fler jobbiga och dödliga sjukdomar än just bara cancer.

Känner att jag börjar vänja mig vid att ta dessa nu

Jag hade nog en liten förhoppning om att jag skulle må lite bättre och vara lite piggare nu efter 10 dagar med fragmin, men tyvärr så mår jag precis lika dåligt som innan. Blir fort trött, och andfådd blir jag fortfarande av minsta lilla ansträngning.
Jag är ändå glad och tacksam över att jag fortfarande lyckas dölja hur dåligt jag mår för min omgivning, och att det inte syns alls på mig att jag är sjuk när jag går utanför ytterdörren.
Om jag känner att jag måste stanna till och hämta andan när jag är ute bland folk så har det liksom blivit som en sport för mig att dölja det, och i värsta fall kan man ju alltid stanna till och låtsas kolla något i telefonen när man måste hämta andan lite.

Är trött så in i helsike, en sån där seg trötthet som inte går över hur mycket jag än vilar eller sover, den äter liksom upp mig inifrån och gör mig sur och grinig och det lilla uns av tålamod jag brukar ha är förbrukat redan innan frukost känns det som.
Idag ska jag hämta upp Filippa på hennes nya jobb på en helt nyöppnad förskola här i närheten. Det ska bli jättespännande att se hur dom har det där.
Efter det ska vi göra lite ärenden i Nacka forum, och jag har även blivit lovad en middag där.
Filippa ska även följa med hem och sova inatt, till Olivias stora förtjusning. Hon tycker alltid att det är lika roligt när någon av storasyrrorna som flyttat hemifrån kommer hem och sover över.

Filippa och Olivia sommaren 2007 när alla barnen fortfarande bodde hemma.

Idag tog jag min sjunde Fragminspruta och det börjar kännas som en vana redan.
Jag tycker att det är ganska fantastiskt att det går så bra, med tanke på hur otroligt sprut och nålrädd jag är. Problemet är inte att jag tyckt att det gör ont att få sprutor eller att lämna blodprov, utan det är att se när nålen perforerar huden, knäppt jag vet. Jag har liksom alltid varit tvungen att titta bort precis när dom sticker, men det kan jag ju inte göra nu när jag måste ta sprutan själv.
Det enda som gör lite ont med Fragminsprutan är att det svider lite i huden precis när man sprutar in läkemedlet, och sen kan det ömma lite precis efteråt, men det går över rätt snabbt.
Eftersom sprutorna ska tas i valken under naveln så är jag för en gångs skull väldigt glad över att jag har en rätt ordentlig fettvalk precis där, det gäller att glädjas åt det lilla :-)