Igår när jag var hos min husläkare, så passade jag på att ta upp det här med min höga puls och huvudvärken.
Hon tog då blodtryck och puls och det visade sig att mitt blodtryck var rätt högt, jag som alltid varit en lågtryckare. Även min vilopuls var mycket högre än vad den brukar.
Det gjordes även ett ekg, och det visade på att det är något som är lite knas med mitt hjärta, kan tydligen vara lite förmaksflimmer.
Jag fick tabletter som ska sänka pulsen (så att hjärtat inte slår så snabbt) och så skickades en remiss för vidare utredning hos en hjärtläkare på Karolinska. Blodförtunnande brukar tydligen också behövas vid flimmer, men som tur är så äter jag ju redan det.
På eftermiddagen igår kände jag mig lite konstig, min vilopuls hade på bara ett par timmar sjunkit från 120 till 70 . Så låg puls har jag inte haft på flera år.
Nästa vecka ska jag åter till vårdcentralen för att se om även blodtrycket sjunkit lite.

Så klart känns det lite läskigt om det är nåt knas med hjärtat, men samtidigt känns det ju skönt att jag fått en förklaring till varför jag mått så konstigt, och nu kanske jag med hjälp av rätt medicinering kommer att slippa det värsta obehaget.

Idag är det busväder ute, så jag funderar på att lägga mig bredvid den här killen och vila en stund.

Nu har jag haft låga pk-värden i två veckor och trots att dosen justerats upp ganska rejält, så fortsätter värdet att ligga lågt.
Idag på morgonen hade jag 1,7 Så nu sitter jag och väntar på att sköterskan från varanmottagningen ska ringa. Men jag gissar att jag måste börja med fragminsprutor tillfälligt fram tills att värdet stigit och stabiliserat sig igen.
Många tror att man kan påverka sina värden med hjälp av vad man äter, men det är faktiskt väldigt svårt. Visst kan jag strunta i att äta sånt med mycket k-vitamin just nu, men det hjälper inte så mycket som man kan tro, och dessutom så blir det ju lågt igen så fort jag börjar äta sån mat igen, och då är ju problemet tillbaka.
Något som däremot känns väldigt kul, är att jag nu inte behöver gå till min vårdcentral och lämna pk förrän i Augusti, det räcker att jag tar mina egna blodprov hemma med hjälp av min cougacheck. Det känns jätteskönt, jag har ju varit på vårdcentralen och lämnat prover minst en gång i veckan det senaste året.

De senaste veckorna känns det som om jag varit på Karolinska i Huddinge väldigt ofta.
Läkarbesök på antikoagullationsmottagningen och levermottagningen.
Flera informationsmöten på lungmottagningen
Och nu i april har jag varit där vid två tillfällen och fått lära mig mer om waran och självtestning. Vilket nu resulterat i att jag kan ta ett blodprov på mig själv hemma och få fram mitt pk/waran värde i en egen cougacheck på bara ett par minuter,
Så himla skönt att slippa besöka vårdcentralen en gång i veckan bara för att lämna blodprover.
Tanken är att jag så småningom också ska lära mig att även dosera mitt waran själv.

Känns lite oroligt just nu.
Ibland händer inget, och sen händer allt på en gång känns det som.
Har tre sjukhusbesök inplanerade närmaste veckan, också några provtagningar på det.
Jag väntar också på besked om mitt senaste läkarintyg som jag skickade till försäkringskassan blivit godkänt, inte för att det någonsin hänt att det inte blivit godkänt de senaste tre åren, men som den katastrof tänkande individ jag är så förväntar jag mig ju alltid det allra värsta innan motsatsen är bevisad.

Alltså jag vet inte om jag vågar skriva det här, med risk att jag får besök från socialen. Men alltså jag har inte orkat dammsuga här hemma på 3 veckor, usch och fy som här ser ut, ja och med tanke på att jag dessutom har en hund som släpper lite päls och drar in rätt mycket grus, så kan ni ju bara tänka er hur illa det är.
Det är tur att det är ordning och reda förövrigt, men tänk att just dammsugningen är så jädrans jobbig. Jag är trött redan när jag plockat fram eländet och satt i kontakten.
Men nu funderar jag allvarligt på att köpa mig en robotdammsugare, även fast dom flesta i min närhet avråder mig.
Om jag fortfarande känner att jag vill ha en när jag fyller år, så ska jag baske mig köpa mig en i födelsedagspresent.

Även fast han stökar ner en hel del, så är han värd sin vikt i guld.
Det här att han vill sitta med vid bordet när vi äter middag är något nytt han kommit på, men jag tycker det är helt okej så länge han inte tigger eller stör på något annat sätt.

För första gången någonsin så är jag lite tidig med adventspyntet. Det gäller liksom att passa på när det finns lite ork över, och det fanns det igår trots en envis förkylning som inte riktigt vill släppa taget.
Jag har lovat mig själv att ringa till min husläkare på fredag om det inte blivit något bättre då. Tänker att så länge jag inte blir sämre så är det nog ingen fara.
Nu ska jag ta mig ner till min vårdcentral för att ta en nytt pk/waran prov

Emelie kommer hit och lämnar honom om en stund.
Han har tydligen haft det toppen, med långpromenader, bus och massa gos.
Bobo älskar verkligen Emelie och det finns nog ingen som han har sån respekt för som för henne, han lyder hennes minsta vink. Men så är ju Emelie en riktig djurvän också, och jag är så glad att hon vill ta hand om honom ibland när hon har tid.

Jag känner mig lite bättre än igår, tror jag, har inte riktigt kommit igång ännu så det är svårt att veta än.
Har inte sovit så bra inatt heller på grund av åskan som återkom med jämna mellarum. Och det innebar att jag också hade ett barn som kom och sov i min säng när det åskade som mest, sen gick hon när det lugnade ner sig lite, för att sen återkomma när det började om igen, så det blev några vändor fram och tillbaka.
Jag får dessutom alltid lite svårt att sova när jag tagit kortison tabletter, blir lite "speedad" och får svårt att komma till ro ordentligt, men eftersom kortisonet hjälper så mycket så är det värt att sova lite sämre några dagar. Tog en kur igår och en idag, och tar troligtvis en sista imorgon. Om jag inte känner mig bättre efter det så får jag ringa och be om en pencillin kur på tisdag.

Matilda (dotter nr,3) hade inte varit hemma på 3månader och har heller inga planer på att komma hem inom den närmsta framtiden.
Så vad gör man då när mamma hjärtat håller på att gå sönder av saknad? Jo man tar tåget ner till Malmö för att hälsa på och se hur hon har det i ett par dagar.
Vi bodde för enkelhetens och bekvämlighetens skull på ett hotell som ligger alldeles intill hennes jobb på lilla torg. Det var otroligt skönt för både mig och Matilda att byta miljö helt i några dagar, och hon var ju dessutom ledig dom dagarna jag var där, vilket gjorde allt ännu lite bättre.
Lilla O och hunden fick vara med O's pappa medans jag var borta, så det gick absolut ingen nöd på dom, tvärtom.

Första kvällen åt vi middag på Matildas jobb på lilla torg

Fantastisk god mat.
Jag åt scampispett med hummerrisotto, och Matilda åt kalv

Hotellet var litet, men mysigt med fina och rymliga rum

Andra dagen tog vi en tur över "Bron" till Köpenhamn

Sen strosade vi en liten stund på ströget, och åt lunch i Nyhavn innan vi åkte tillbaka till Malmö igen.
Jag var så slut efter promenaden i Köpenhamn att vi gick och la oss direkt efter middagen kl, 20

Nu är jag hemma igen sedan ett par dagar och mår riktigt skruttigt, har dragit på mig nåt elakt förkylningsvirus, blir lätt så när jag gör något utöver det vanliga tråket här hemma som tröttar ut mig för mycket.
O är iofs jätteförkyld hon med, så det kan lika gärna varit hon som smittat mig här hemma.
Emelie var snäll och tog hunden åt oss nu i helgen, så vi slipper gå ut med honom nu när vi är sjuka båda två.