Det kändes riktigt bra när jag gick från vårdcentralen idag, och det är ju en väldans skillnad mot sist jag var där.
Detta var ju andra gången jag var hos den nya husläkaren och den här gången så verkade hon mycket mjukare och betydligt mindre stressad än senast. Hon verkade också mer intresserad och ställde flera bra frågor.
Nu hoppas jag ju förstås att jag inte behöver gå dit förrän i juli när jag har en ny tid för uppföljning. Men det känns skönt att veta att jag har nån här i närheten som jag kan vända mig till om jag skulle förkyld eller sjuk på nåt "vanligt"
Imorgon ska jag till blodläkaren på Huddingesjukhus och då följer Emelie med . Det känns bra och tryggt att ha henne med sig på flera sätt, men det bästa är att hon förstår så mycket mer eftersom hon ju läst en hel del medicin på sin utbildning och sen är det ju så att två uppfattar ju mer än en. Dessutom så gör hon sitt ex-jobb på just Huddinge sjukhus så hon är ju liksom redan på plats.

Imorgon är det dags att gå till vårdcentralen igen, stället som jag skyr som pesten.
Det är verkligen jättejobbigt behöva gå dit när man känner sig så ovälkommen som jag gjorde sist. Den läkaren verkligen ifrågasatte allt jag sa och talade dessutom om att hon egentligen inte hade tid med mig. Men sen började hon läsa lite i journalen och då blev det lite, men ytterst lite bättre bemötande.
Jag tror att det största problemet är att läkarna på vårdcentralen inte förstår sig på min diagnos, och det är iofs inte så konstigt, men då kan dom väl säga det istället för att vara dryga och ifrågasättande. Min leverspecialist hade inga som helst problem att erkänna för mig att det här med mina lungembolier och är så pass ovanlig och komplicerat att hon faktiskt inte begriper sig på det riktigt.
Ja ja jag får väl se imorgon vad hon säger när hon får höra att jag haft en till sedan sist, fragminet till trots.
Nervös är jag och det är ju rätt sjukt egentligen att man känner sig mer nervös över ett besök hos husläkaren för att få ett nytt läkarintyg för fortsatt sjukskrivning, än att åka till något av de stora sjukhusen och göra nån jobbig eller smärtsam undersökning.

Alltså jag har mens för första gången sen min fragmindos höjdes, och jag lovar det är inte kul. Dubbla bindor och ändå vågar jag inte sitta i soffan utan att ha en handuk som skydd ifall det skulle läcka.
Det är bara att inse att jag får hålla mig hemma de närmsta dagarna. En himla tur att jag inte har några inbokade läkarbesök och undersökningar förrän på onsdag och torsdag, och tills dess så bör detta blodbad vara över för denna gången.
Nu tror jag att jag ska trösta mig med lite av den goda chokladen jag fick häromdagen

Fick lite god choklad idag

Det passade ju utmärkt så här dagarna före mens när pms och sötsuget är som allra värst. Trots att jag lätt kunnat tryckt i mig halva asken, så behärskade jag mig så pass att det bara blev 4 bitar.

För övrigt så är huvudet fullt av funderingar och frågor och jag pendlar mellan hoppfullhet och förtvivlan.

Jag orkar inte, jo förresten det klart jag orkar, men just nu känns det faktiskt lite hopplöst.
Jag var hos min leverläkare idag och tyvärr hade lyckan vänt även där, för mina levervärden var förhöjda igen. Vad det beror på kan dom inte säga, men det kan bero på min senaste lungemboli, eller på att fragmindosen höjts. Det kan även bero på något cirkulatoriskt, men ingen kan säga säkert vad det beror på just nu.
Som vanligt när jag får tråkiga och jobbiga besked så snurrar tankarna runt i huvudet och frågorna och funderingarna blir till slut så många att jag liksom måste stänga av mina egna känslor en stund för att orka. Det är som att jag behöver några dagar att sortera allt i huvudet innan jag riktigt kan ta in vad som händer.
Själv tror jag mer och mer att alla mina besvär med koagulationen, lungembolierna, värken i benen och de höga levervärdena hänger ihop på något sätt, frågan är bara hur....

Nästa vecka har jag ett inbokat besök hos min läkare på antikoagulationsmottagningen och då hoppas jag att jag får lite mer klart för mig vad det är som egentligen hänt och vad som förväntas hända framöver.

Det här kanske man skulle prova........;-)

Blev bjuden på gofika idag medan jag väntade på att dottern skulle sluta jobba för dagen

Det var helt klart den godaste semlan jag någonsin ätit.
Förövrigt så har jag haft en jävulusisk huvudvärk hela dagen, jättejobbigt är det. Jag brukar ju nästan aldrig ha huvudvärk och aldrig nånsin så här länge. Om det inte släpper snart så måste jag nog ringa nån av alla mina doktorer imorgon och fråga vad jag ska göra, kan ju varken ta Ipren (blödningsrisk) eller Alvedon (levervärden) men jag tror inte att jag orkar med att ha så här ont en dag till. Frågan är bara till vilken av mottagningarna jag ska ringa, antikoagulationsmottagningen eller levermottagningen, kanske bäst att ringa båda förresten, för säkerhetsskull. Men jag hoppas förstås allra mest att huvudvärken försvunnit imorgon när jag vaknar.

Sen jag började använda stödstrumpor så har jag inte haft riktigt lika ont i benen som innan.
Men jag har ett problem med dessa strumpor, och det är att minsta storleken på dom som finns att köpa på de olika Apoteken är stl,S och dom är lite men bara lite förstora för mig, vilket innebär att framåt eftermiddag/kväll så börjar dom hasa ner lite på vaden. Dom som sitter kvar bäst är Apotekets egna märke, men även dom vill glida ner lite.
Jag tycker det är lite märkligt att jag som inte är någon direkt liten, eller petit person har problem med storleken, man undrar ju hur det då är för dom som är verkligt små och tunna.
Jag har tänkt att jag ska titta runt lite på nätet efter mindre storlekar, men jag är ju inte så himlans förtjust i att beställa på nätet. Jag vill liksom känna och klämma pä saker innan jag slår till. Dessutom blir det så mycket stök och bök om det inte passar och man måste skicka tillbaka det man beställt.