Eftersom jag inte fått någon ordentlig information om vad kronisk lungemboli innebär, förutom det lilla vi hittat pä internet, så trodde jag ju att jag skulle få komma till en läkare på koagulationsmottagningen redan om ett par dagar, likaså trodde distriktsslöterskan det.
Men idag kom det en kallelse på posten och jag ska inte dit förrän om 2 veckor :-O
I 2veckor till ska jag alltså gå omkring och inte veta någonting mer om kronisk lungemboli, än att jag har många proppar i lungorna som på något sätt är kroniska. Jag har ingen aning om hur många det är eller var propparna kommer ifrån och varför jag fått dom.
Jag har heller ingen aning om vad som händer med min kropp nu när jag tar dessa fragminsprutor varje dag, förutom att jag mycket lätt kan få både ytliga och innre blödningar.
Det är nu andra gången på ett år som jag får en rätt allvarlig diagnos på samma lite stressiga sätt som när man får besked om att man har typ halsfluss eller en vanlig förkylning, och sen liksom tack och hej. Denna gången över telefonen dessutom när jag stod utanför vårt hus med en av döttrarna tjattrandes brevid.
Det känns faktiskt inte riktigt okej att bli behandlad så faktiskt.
Jag förstår ju att det var väldigt viktigt att ringa omgående för att komma igång med sprutorna direkt. Men det borde kanske varit lämpligt att ge mig en tid för lite mer info dagen därpå, eller åtminstone samma vecka.
Det är tur att jag är lite härdad sen innan, men det finns gränser för vad man klarar av, och nu börjar jag känna att den gränsen snart är nådd.

Allt känns väldigt rörigt just nu.
Det kommer nog ta en tid innan den här nya diagnosen faller på plats. Frågetecknen blir bara fler och fler och jag kan inte hitta några svar alls på internet.
Enligt min äldsta dotter så beror det troligen på att kronisk lungemboli är mycket ovanlig. Hon hade hört att i Usa finns det endast 3000 personer med denna diagnos, och om man då betänket att det bor ca 320 000 000 människor i Usa så är 3000 nästan ingenting.
Svårt att förstå är det hur som helst och det känns ju extra jobbigt när jag inte har någon att fråga.

När jag trampade på min crosstrainer igår så kände jsg att jag fick lite värk i nacken, den försvann dock när jag tränat klart.
Idag när jag tränade så kom värken tillbaka i nacken och spred sig uppåt mot huvudet, men återigen så var värken som bortblåst när jag tränat klart.
Nu ikväll är huvudvärken tillbaka, och den blir bara värre och värre, så jäkla jobbigt. Jag som nästan aldrig har ont i huvudet. Hoppas att det bara är vanlig spänningshuvudvärk och inte nåt annat, som typ början på en förkylning eller nåt annat dumt.
Det verkar som om många är förkylda nu när jobb och skolor kommit igång igen, men jag är försiktig och håller mig på säkert avstånd, men man kan ju aldrig vara helt säker.

Jag tycker inte om att behöva börja morgonen med att bråka och tjafsa med något av mina barn, men ibland är det oundvikligt. Det jag tycker är jobbigast är känslan av att dom för stunden inte tycker om mig och liksom inte vill förstå varför jag måste göra eller agera som jag gör.
Jag känner mig väldigt stolt och glad över att ha fått fyra stycken så fina och duktiga döttrar, och nästan alltid tycker jag att det är roligt att vara deras mamma, men det finns faktiskt stunder när det är skitjobbigt också.

Surt känns det också att jag betalade mina räkningar idag, och det gick precis jämt upp med min sjukpenning.

Jag är även lite sur över att det går så himla trögt med vikten, så här segt har det aldrig gått tidigare när jag startat om efter ett uppehåll på några månader.
Jag vet dåligt tålamod är mitt andra namn. När jag bestämt mig för något så vill jag se ett bra resultat så fort som möjligt, helst redan igår.

Så där, nu har jag fått gnälla av mig lite.

Jag tycker att det är jättesvårt det här med försöka känna efter om jag gått ner något eller ej.
Nu har jag varit rätt strikt med kolhydratena den här veckan, men inte riktigt så strikt som jag var i våras innan jag fick äggallergi. Jag tycker nämligen att det är mycket svårare med lchf när jag helt måste utesluta äggvita ur kosten. Äggen var ju liksom min bas vad gällde min lchf kost tidigare.
Men jag uppskattar att jag fått i mig mellan 25-40g kolhydrater/dag istället för dom max 20g/dag som jag tillät mig tidigare när jag gått ner med hjälp av lchf.
Jag har även hunnit med 5 träningspass på min ctosstrainer och det känns i musklerna vill jag lova, men träningsvärk är ju ändå en possitiv värk.
På kläderna märker jag ingen förändring alls ännu, och jag kan inte heller påstå att det känns som om jag gått ner något alls, men lite borde jag ju gått ner kan jag tycka.
Jag får helt enkelt gissa lite hejvilt på vad vågen kommer visa imorgon.
Med tanke på kosten och att jag kommit igång med träningen så borde jag gått ner 2kg, men eftersom jag inte känner någon skillnad alls i kroppen eller på kläderna så tror jag faktiskt inte jag gått ner mer än max 1kg
Så imorgon gissar jag att vågen ska visa på 65,1istället för dom 66,1kg.
Men jag hoppas ju naturligtvis på mer.

Måste tillägga att jag märker resultat på andningen redan efter bara 5ggr på crosstrainern och det är ju det som är den främsta anledningen till att jag tränar på crosstrainern, att kroppen blir lite fastare är ju bara en jättebra bonus.

Känner mig helt slutkörd ikväll.
Idag har jag varit på Huddinge sjukhus och röntgat lungorna på nuklear medicin.
Det jobbigaste var när dom skulle sätta nålen i handen och misslyckades och hade sönder ett kärl på handryggen, vilket fortfarande gör jätteont så fort jag rör det.
Annars gick det ganska bra, lite jobbigt att ligga stilla så länge bara 2?25minuter.
Resultatet på denna undersökning får jag nog tyvärr inte förrän någon gång i oktober.

När jag kom hem hade Matilda tagit fram räkor ur frysen precis som jag bett om. Det var bara det att hon tagit ut och tinat precis alla räkor vi hade, så pass mycket att vi kunnat bjuda hem 10-12 personer. Det blev till att slänga mer än 1/4 trots att vi åt så det nästan sprutade ur öronen.

Olivia har en kompis som ska sova här och jag är så trött så jag nu gick och la mig före dom jobbigt...

Nu har ännu en dag passerat, och jag har faktiskt hållt mig till min plan med träningen 15min på crosstrainern igår och hela 20minuter idag, men himmel och pannkaka vad jobbigt det är.
8/16 metoden har däremot inte fungerat så brs då jag vaknat för tidigt på mornarna och då varit för hungrig för att klara mig fram till kl,12.
Lchf biten har däremot fungerat bra och jag uppskattar att jag kanske fått i mig 20-25g kolhydrater om dagen.
Jag har ju ingen aning om jag gått upp eller ner i vikt, men det borde ju åtminstone inte vara upp.

Något jag fick reda på i juni när jag var hos lungspecialisten, och som jag kom på nu, att jag inte skrivit om här, var att förutom att min lungkapacitet endast är 39%, så har dom nu upptäckt att mina lungor är ca 40% mindre än vad dom borde vara.
Det jag kan tycka är lite märkligt är att dom inte upptäckt det tidigare, eftersom det tydligen måste vara medfött.
Hur som helst så är det som det är nu, och jag är så tacksam över dom fortsätter med fler undersökningar för att eventuellt hitta fler orsaker till mina besvär. Och vem vet plötsligt kanske dom kommer på något som kan lindra symptomen ytterligare.