För första gången någonsin så är jag lite tidig med adventspyntet. Det gäller liksom att passa på när det finns lite ork över, och det fanns det igår trots en envis förkylning som inte riktigt vill släppa taget.
Jag har lovat mig själv att ringa till min husläkare på fredag om det inte blivit något bättre då. Tänker att så länge jag inte blir sämre så är det nog ingen fara.
Nu ska jag ta mig ner till min vårdcentral för att ta en nytt pk/waran prov

Emelie kommer hit och lämnar honom om en stund.
Han har tydligen haft det toppen, med långpromenader, bus och massa gos.
Bobo älskar verkligen Emelie och det finns nog ingen som han har sån respekt för som för henne, han lyder hennes minsta vink. Men så är ju Emelie en riktig djurvän också, och jag är så glad att hon vill ta hand om honom ibland när hon har tid.

Jag känner mig lite bättre än igår, tror jag, har inte riktigt kommit igång ännu så det är svårt att veta än.
Har inte sovit så bra inatt heller på grund av åskan som återkom med jämna mellarum. Och det innebar att jag också hade ett barn som kom och sov i min säng när det åskade som mest, sen gick hon när det lugnade ner sig lite, för att sen återkomma när det började om igen, så det blev några vändor fram och tillbaka.
Jag får dessutom alltid lite svårt att sova när jag tagit kortison tabletter, blir lite "speedad" och får svårt att komma till ro ordentligt, men eftersom kortisonet hjälper så mycket så är det värt att sova lite sämre några dagar. Tog en kur igår och en idag, och tar troligtvis en sista imorgon. Om jag inte känner mig bättre efter det så får jag ringa och be om en pencillin kur på tisdag.

Matilda (dotter nr,3) hade inte varit hemma på 3månader och har heller inga planer på att komma hem inom den närmsta framtiden.
Så vad gör man då när mamma hjärtat håller på att gå sönder av saknad? Jo man tar tåget ner till Malmö för att hälsa på och se hur hon har det i ett par dagar.
Vi bodde för enkelhetens och bekvämlighetens skull på ett hotell som ligger alldeles intill hennes jobb på lilla torg. Det var otroligt skönt för både mig och Matilda att byta miljö helt i några dagar, och hon var ju dessutom ledig dom dagarna jag var där, vilket gjorde allt ännu lite bättre.
Lilla O och hunden fick vara med O's pappa medans jag var borta, så det gick absolut ingen nöd på dom, tvärtom.

Första kvällen åt vi middag på Matildas jobb på lilla torg

Fantastisk god mat.
Jag åt scampispett med hummerrisotto, och Matilda åt kalv

Hotellet var litet, men mysigt med fina och rymliga rum

Andra dagen tog vi en tur över "Bron" till Köpenhamn

Sen strosade vi en liten stund på ströget, och åt lunch i Nyhavn innan vi åkte tillbaka till Malmö igen.
Jag var så slut efter promenaden i Köpenhamn att vi gick och la oss direkt efter middagen kl, 20

Nu är jag hemma igen sedan ett par dagar och mår riktigt skruttigt, har dragit på mig nåt elakt förkylningsvirus, blir lätt så när jag gör något utöver det vanliga tråket här hemma som tröttar ut mig för mycket.
O är iofs jätteförkyld hon med, så det kan lika gärna varit hon som smittat mig här hemma.
Emelie var snäll och tog hunden åt oss nu i helgen, så vi slipper gå ut med honom nu när vi är sjuka båda två.

igår började jag äntligen känna mig lite bättre, men nu i eftermiddag så började jag känna mig sämre, så nu ligger jag här under en filt i soffan och fryser så jag skakar.
Jag har fått jätteont i magen också, men det kan man tydligen få av både antibiotikan och acetylcysteteinet, så svårt att veta vilken medicin det beror på.
Hoppas och håller tummarna för att det bara är nån tillfällig försämring, och att jag mår bättre redan imorgon igen. Jag orkar liksom inte med att vara så här extra sjuk, det räcker så bra som det är ändå i vanliga fall.
Nu ska jag ta mig en varmdusch och sluta gnälla, men det känns mer okej att gnälla här på bloggen än face to face liksom, och om nån tycker jag är för gnällig här så är det ju liksom bara att sluta läsa.

Det var som jag trodde, en lunginflammation, så nu har jag fått antibiotika utskrivet.
Min lungkapacitet hade blivit lite försämrad, men en del av försämringen kan bero på den infektionen jag går och drar på just nu, så jag ska göra om undersökningen om ett halvår igen, med förhoppningsvis lite bättre resultat än idag.
Nu hoppas jag att antibiotikan jobbar på snabbt, så jag slipper må så här extra dåligt, jag tycker liksom att det räcker med det som brukar vara.

Idag var det heller inte lika roligt på sjukhuset som det brukar vara, för att min dotter E har semester och var därför inte på plats där idag. Hon är uppe i fjällen och åker skidor och ska umgås lite med lillasyster M som ju fortfarande är däruppe och säsongs jobbar. Kul för dom, men tråkigt för mig som såklart saknar dom.
Fast jag ska inte klaga, jag är verkligen lyckligt lottad som har de fyra bästa döttrarna man kan ha, och dom två äldsta ställer oftast upp och hjälper mig, mer än vad man kan begära faktiskt.(den tredje skulle nog också ställa upp mer om hon inte bodde 60mil härifrån just nu)
Nu ska jag göra lite matteläxa med O innan det är dags att släppa ut hunden för ett sista kvällskiss, sen väntar den efterlängtade sängen, för det har verkligen varit en lång och ansträngande dag.

Jag är fortfarande dålig, vilket börjar bli lite alarmerande när andningen känns som om den blir sämre för varje dag. Slemmet i bröstet vill liksom inte ge sig av, och jag börjar oroa mig för att det kommer sluta med en lunginflammation.
Tur i oturen är att jag har en tid på lungkliniken på måndag morgon, så jag ska försöka härda ut tills dess.
Imorse så tog jag en kortisonkur på 12 betapred, jag är inte så förtjust i att ta kortison eftersom jag brukar bli så speedad och få svårt att sova, men nu kändes det mer än nödvändigt, och nu hoppas jag att det kanske hjälper lite, det blir ju i alla fall inte sämre av det.
Inatt tror jag att jag varit uppe fyra fem gånger och försökt hosta upp slem, och det är så jobbigt eftersom jag knappt får upp något alls.

Nu ska jag försöka vila lite innan jag ska till banken och skriva under ett papper som jag glömde när jag var där igår. Annars ska jag göra så lite som möjligt idag.

Eftersom jag inte fått någon ordentlig information om vad kronisk lungemboli innebär, förutom det lilla vi hittat pä internet, så trodde jag ju att jag skulle få komma till en läkare på koagulationsmottagningen redan om ett par dagar, likaså trodde distriktsslöterskan det.
Men idag kom det en kallelse på posten och jag ska inte dit förrän om 2 veckor :-O
I 2veckor till ska jag alltså gå omkring och inte veta någonting mer om kronisk lungemboli, än att jag har många proppar i lungorna som på något sätt är kroniska. Jag har ingen aning om hur många det är eller var propparna kommer ifrån och varför jag fått dom.
Jag har heller ingen aning om vad som händer med min kropp nu när jag tar dessa fragminsprutor varje dag, förutom att jag mycket lätt kan få både ytliga och innre blödningar.
Det är nu andra gången på ett år som jag får en rätt allvarlig diagnos på samma lite stressiga sätt som när man får besked om att man har typ halsfluss eller en vanlig förkylning, och sen liksom tack och hej. Denna gången över telefonen dessutom när jag stod utanför vårt hus med en av döttrarna tjattrandes brevid.
Det känns faktiskt inte riktigt okej att bli behandlad så faktiskt.
Jag förstår ju att det var väldigt viktigt att ringa omgående för att komma igång med sprutorna direkt. Men det borde kanske varit lämpligt att ge mig en tid för lite mer info dagen därpå, eller åtminstone samma vecka.
Det är tur att jag är lite härdad sen innan, men det finns gränser för vad man klarar av, och nu börjar jag känna att den gränsen snart är nådd.

Vilka härliga sommardagar vi har här.

Idag var vi vid Boo badet som ligger i just Boo.
Det var kallt i vattnet, men jag doppade mig lite snabbt för att stå ut med värmen.
Idag har jag varit lite extra tungandad så vi var inte kvar på badet så länge.
Ikväll har jag bara legat i soffan och vilat och pratat med en kompis som var här ikväll.