Alltså jag vet inte om jag vågar skriva det här, med risk att jag får besök från socialen. Men alltså jag har inte orkat dammsuga här hemma på 3 veckor, usch och fy som här ser ut, ja och med tanke på att jag dessutom har en hund som släpper lite päls och drar in rätt mycket grus, så kan ni ju bara tänka er hur illa det är.
Det är tur att det är ordning och reda förövrigt, men tänk att just dammsugningen är så jädrans jobbig. Jag är trött redan när jag plockat fram eländet och satt i kontakten.
Men nu funderar jag allvarligt på att köpa mig en robotdammsugare, även fast dom flesta i min närhet avråder mig.
Om jag fortfarande känner att jag vill ha en när jag fyller år, så ska jag baske mig köpa mig en i födelsedagspresent.

Även fast han stökar ner en hel del, så är han värd sin vikt i guld.
Det här att han vill sitta med vid bordet när vi äter middag är något nytt han kommit på, men jag tycker det är helt okej så länge han inte tigger eller stör på något annat sätt.

Den oerhörda tröttheten och håglösheten jag kännt den sista tiden har verkligen varit superjobbig. Så när jag var hos min läkare för nån vecka sedan, av en helt annan anledning, så gnällde jag lite om hur trött och urlakad jag kännt mig den senaste tiden, och då tyckte hon att jag skulle lämna lite prover för säkerhets skull.
Tur det, för det visade sig att jag hade både lågt d-vitamin värde och järnbrist.
Järnbristen är nog det svåraste att komma tillrätta med eftersom även alla depåer är tömda.
Nu har jag fått järntabletter på recept som ska ta morgon och kväll i en månad, sen ska jag lämna nya proverför att se så att det vänder och börjar gå uppåt. Tyvärr kan det ta lång tid innan det ger effekt,(typ 10-12 veckor) men jag hoppas på att det ska gå snabbt så jag kanske är lite piggare om ett par veckor när vi (jag, äldsta och yngsta) ska åka ner till Skåne och hälsa på näst yngsta dottern som bor och jobbar i Malmö.

När man har en kronisk sjukdom, eller funktionsnedsättning som jag har är det väldigt lätt att tro att allt dåligt mående beror på den, och därför så söker man kanske inte hjälp lika snabbt som man skulle gjort annars.
Sen är jag ju iofs rätt säker på att waranet har ett finger med i spelet när det gäller järnbristen, eftersom mina blödningar blivit mycket värre sen jag började med det.

Imorgon ska jag gå och lämna pk prov igen, så håll tummarna för att dom stabiliserats lite nu, så jag slipper lämna fler prover på några veckor.

Vi har så kallt inne, och det har vi haft ända sedan dom var här och ställde in ventilationen i november. Att ligga i soffan utan dubbla filtar och fårskinnstofflor är inte att tänka på, och alla som kommer hit klagar efter en stund att det är väldigt kallt och drar på golven.
Att klaga till bostadsrättsförenngen är ingen idé, för när jag gjort det tidigare har jag blivit typ dumförklarad, för dom tycker inte alls att det är kallt här (det kan ju kanske förklaras med att dom kommer in med ytterkläder på och stannar i max 10 minuter)

Men nu har jag köpt en värmefläkt, förväntar mig inga stordåd, men lite varmare borde det ju bli.
Önskar och drömmer om en öppenspis i framtiden, men då lär jag få flytta till nån liten stuga långt ut på landet, och då känns det plötsligt inte alls lika lockande.

Hunden tycker inte om fläkten, han sitter mest och blänger på den, men han vänjer sig nog snart.

Idag är det dags för mammografi på Södersjukhuset. Jag är fortfarande sämre än vanligt och gruvligt trött, så allra helst så skulle jag vilja avboka. Det jobbiga är ju inte själva mammografin, den är ju lätt som en plätt, utan det som är jobbigt är att ta sig dit och sen hem igen.

Veckan innan jul hände något som förvandlade mitt liv till en akut mardröm.
Något drabbade ett av mina barn, och plötsligt så kändes mina egna problem som en smekning på kinden i jämförelse med vad som var.
Någon gång kanske jag kommer skriva och berätta om vad som hände, men inte nu, jag varken orkar eller vill.
Julen kom och gick utan att jag hann blinka, och nån riktig julkänsla infann sig aldrig.
Nu mår hon mycket bättre och kommer troligen bli helt återställd men det är en liten bit kvar dit.

Så nu vet ni varför jag inte skrivit något här den sista tiden.

Här råder sjukstuga just nu, det är lilla O som är hängig.
Igår var Emelie här, och då roade sig hon och Olivia med att göra julgodis och fotografera Bobo när han är uppklädd i sin fina fluga

Det gick nog åt en hel del muta för att få honom att sitta så fint.

Tänk att jag redan är klar med alla julklappsinköpen, det är så himla skönt.
Denna jul ska firas tillsammans med hela min familj, så det blev ju en hel massa julklappar som skulle köpas.
Vi gör alltid som så att alla som är med på julafton köper man en klapp till, det behöver inte vara något dyrt eller märkvärdigt, det viktiga är ju att alla blir hågkomna.
Sen är det ju naturligtvis så att de minsta barnen (de som ännu inte tjänar egna pengar) alltid får lite mer.