Inatt kommer äntligen min Emelie hem från Kap Verde,oj vad jag har längtat. Eftersom hon haft så dålig uppkoppling där så känns det som om hon varit borta längre än dom 2 veckor som gått. Dessutom har jag i den lilla kontakt vi haft förstått att det inte varit så där toppen med allt, som man ju faktiskt vill att det ska vara, och det har ju gjort att jag längtat tills hon ska komma hem ännu mera.
Systrarna har också längtat lite extra efter henne, särskilt Filippa och Matilda, som har något mycket tråkigt och sorgligt att berätta för henne. (Olivia vet inget om det sorgliga ännu)
Jag tycker att det är underbart att dom kan söka och finna sån tröst i varandra när det stormar som mest och dom känner sig ledsna. Det känns också bra inför framtiden om/när jag blir sämre.
Nu längtar jag bara till helgen då vi förhoppningsvis hinner ses.

Nämen fy så trist den här bloggen blivit, den bara dryper av tråkigt gnäll.
Jag nästan skäms när jag ögnar igenom senaste tidens inlägg, kan knappt tro att det är jag som skrivit dom trista gnälliga raderna.
Nä nu får det vara nog med sånt för ett tag, nu ska det vara possitivt och lite roligt igen, inte bara en massa sjukdomar och bekymmer.

De senaste dagarnas svullande av onyttiga kolhydrater har givit resultat på vågen +1,5kg, men vet ni vad, det var det värt ;-) jisses så gott det varit med tårta, choklad och en massa annat snaskigt.
Men nu är det ordning och reda som gäller igen med max 20g kolhydrater om dagen.

Känner mig så otroligt orolig, går runt här hemma rastlös med en stor klump i magen.
Det som oroar mig mest just nu är att jag inte hört något från försäkringskassan, varken om det senaste läkarintyget eller om en annan viktig ansökan jag skickat in, trots att jag fått löfte om att jag skulle höra ifrån dom så fort dom hade fått ansökningarna, och det är fyra dagar sedan.
Sen oroar jag mig över en massa andra saker också,både viktiga och oviktiga.
Känner också en klump i magen av både ilska och besvikelse över hur dom hanterar det här med tystnadsplikten i ledningen på mitt jobb, och jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska hantera det.
Den här ständiga oron över en massa annat än min sjukdom tar så otroligt mycket onödig energi ifrån mig, energi som jag istället skulle behöva lägga på att försöka hitta sätt att få bättre kontroll över sjukdomen och lungorna.