Hade fått en fråga här på bloggen i oktober, som jag helt missat.
Det var en tjej som också har kronisk lungembolism som skrivit, och jag skulle så väldigt gärna vilja komma i kontakt med dig. Så om du ser det här så snälla skriv en kommentar här.

Den där fråge funktionen kan jag bara se om jag loggar in på bloggen via datorn, och det gör jag nästan aldrig. Jag Bloggar alltid från min ipad eller iphone.
Känner också att jag måste förtydliga att mina fyra barn är inga småbarn längre.
Min yngsta tjej är 14år och dom andra tre är 23, 24 och 29.
Dom är helt fantastiskt hjälpsamma allihop och ställer alltid upp när jag behöver hjälp med något.

Ett tydligt vårtecken tycker jag är när barnen får skrubbsår på knäna.
Det här hände igår när O tog vårens första utomhus åk på sin airboard. Tyvärr var det inte bara knäna som gick sönder, utan även nya byxorna, men det kunde ju varit betydligt värre.

Idag är det helt strålande väder, och jag önskar att jag hade orkat ta en promenad i solen, men jag ska sätta mig en stund på balkongen och njuta istället.

Nu har jag inte haft feber på en hel vecka, hoppas det fortsätter så nu.

Nästa vecka ska jag till leverspecialisten på Karolinska Huddinge för min årliga kontroll, och veckan efter det så ska jag dit igen men då till Koagullationsmottagningen och träffa den specialisläkaren.

Sjukdomarna fortsätter att avlösa varandra här hemma och därför har jag inte orkat skriva så mycket som jag skulle önska här.
Just nu känns det rätt hopplöst, men jag hoppas att turen ska vara på min sida snart.

Flera av mina vänner fyller 50 inom de närmsta två åren, jag själv också.
Det jag märker är hur olika man ser på det här med att fylla just 50, och de flesta tycker det känns så där lite halvjobbigt men ser ändå fram emot någon form av firande. Några tycker det är jättejobbigt och deppigt och hamnar i nån typ av kris och vissa blir även deprimerade.
Jag själv känner absolut ingenting inför födelsedagen, har inga som helst problem med att bli 50.
I mitt fall så beror det troligen på att jag är så glad över att jag fortfarande lever, och jag ser varje nytt år som en bonus. Jag gick nog igenom alla former av "livskriser" när jag blev sjuk och fick reda på vad min ständiga trötthet och andnöd berodde på.
Mitt enda bekymmer är vad jag ska göra av själva födelsedagen. Fira hemma i all enkelhet med mina barn, mor och bror, eller bara låta dagen passera som vilken annan födelsedag som helst. Har också funderat på att åka bort över dagen med enbart mina barn och kanske övernatta på något mysigt hotell.

På torsdag kommer Malmö dottern M hem, och då ska hon hjälpa mig att köpa julklappar. På fredagen har hon lovat att hjälpa till med tvätten, så nu har jag bokat tvättstugan för första gången på jag vet inte hur många år.

Igår så skruvade dottern E isär min trasiga torktumlare och tro det eller ej, men hon hittade felet. Det var drivremmen som hade gått av, så nu är en ny rem beställd som inte kostade mer än 350kr, ibland är det bra att ha en civilingengör i familjen.

Klockan är halv tre och jag kan inte sova. Jag vaknade för en stund sedan och kände mig varm, vilket ju iofs inte är så konstigt när man sover med en hund som hela tiden trycker sig tätt tätt intill.
Nu har jag varit uppe och stängt av elementet i mitt rum, så hoppas det blir svalt nu, annars får jag öppna fönstret.
Tur att jag inte har någon tid att passa imorgon bitti, förutom att se till att dottern kommer iväg till skolan i tid.
Ibland när jag har svårt att sova så tror jag att det kan bero på för lite fysisk aktivitet. Som dom dagar jag mår så dåligt att jag bara är inne hela dagen, och mest bara sitter stilla i soffan eller på en stol.

Det känns som att tiden går fortare för varje år som går. Känns ju som det nyss var jul ju, och nu är det liksom dags igen.
Denna jul blir lugn hoppas jag. De vuxna barnen ska vara med sin pappa och hans familj på själva julafton, men resten av juldagarna så är dom här hos mig.
Meningen var att även yngsta dottern skulle fira julen hos sin pappa i år för första gången, men hon vägrade, blev totalt uppriven och bara grät. Jag försökte verkligen övertala henne, men det gick bara inte, och tillslut efter mycket tjat och ännu mer tårar så gav hennes pappa efter, så nu får hon vara hemma med mig och syskonen i jul. Mycket storsint av hennes pappa att faktiskt ge med sig och låta henne bestämma själv vart hon vill fira julen.
Jag tror att den främsta orsaken till att hon blev så ledsen och uppriven är att hon aldrig någonsin har firat julen utan något av sina syskon, och vi har alltid varit här hemma eller hos min mamma. Ja förutom förra året när vi var på landet hos min bror allihop. För barn är det nog viktigast att allt är som det brukar vara på julen och att traditionerna följs, om det sen är med mamman eller pappan spelar inte så stor roll.
Eftersom jag mått ganska mycket sämre denna höst, så ska det bli skönt att bara vara hemma och skrota med närmsta familjen.

Den här killen är iallafall frisk igen, peppar peppar..... Jag är så glad att jag har honom.

Lillebror har skadat sitt öga igen, tror det är fjärde gången nu.
Jag märkte att han knep lite med ögat på kvällen, och när han vaknade nästa morgon så ville han inte öppna ögat. Jag förstod ju ganska snabbt att det nog var ett sår igen, så det var liksom inget annat att göra än att ringa veterinären och boka en akuttid. Mycket riktigt så hade han ett djupt sår på höger öga, som var lite inflammerat också. Blev ordinerad kortisontabletter, pencillindroppar och en sorts geledroppar som hjälper till att "smörja" ögat. Återbesök på fredag, och säkert minst en gång till i nästa vecka. Det känns lite lätt frustrerande att han gång efter annan får sår på ögonen utan att vi vet vad han skadat sig på. Om han fortsätter att få sår på ögonen så kommer det med stor sannolikhet sluta med att han blir blind, och det vore ju mycket olyckligt.

Idag har vi flyttat in lite möbler från gästrummet till det nya tonårsrummet

Det här är alltså inte hennes möbler utan möbler som står i gästrummet i vanliga fall, men eftersom det rummet också ska tapetseras så fick dom möblerna flytta in här så länge.
Under tiden får den lilla tonåringen bo kvar i vardagsrummet några veckor till.

Jag ska erkänna att jag är rätt trött på det här ständiga renoverandet nu, känns som att det alltid är något som är i behov av uppfräschning när man bor i ett gammalt hus. Näst på tur efter gästrummet står mitt sovrum.