Hunden är sjuk igen, ont i magen och sår på hornhinnan
Jag oroar mig för mitt läkarintyg som jag skickade in till försäkringskassan för snart 2 veckor sedan.
Yngsta barnet ska få tandställning i nederkäken idag, och hon är riktigt orolig för det, eftersom hon ju nu vet hur ont det gjorde efteråt sedan hon fick i överkäken
Mitt pk/inr värde är fortfarande inte som det ska, det vill inte stiga trots att veckodosen höjs med flera tabletter i veckan. Och låga värden innebär propprisk.
Jag ska gå på begravning nästa vecka, och det känns oerhört jobbigt men jag vill för min egen skull verkligen närvara. Det är mina barns farmor som dött, och hon var den mest generösa och okomplicerade människa jag nånsin mött. Hon har dessutom haft en plats i mitt liv sedan jag var 19år, även om vi inte träffades så ofta de sista åren så visste jag ju att hon alltid fanns där. Hon var dessutom helt fantastisk fin mot min yngsta dotter fast hon ju inte var hennes barnbarn.

Förut innan jag blev sjuk, så hände det rätt ofta att jag gjorde saker som jag egentligen inte hade nån större lust till. Jag kunde även umgås med människor som jag egentligen inte ville umgås med, bara för att vara artig eller snäll.
Nu för tiden händer det aldrig att jag gör eller umgås med någon utan att jag verkligen vill och orkar, skulle aldrig komma på tanken att slösa energi och tid på något som känns ovärt.
Det är nog, har jag kommit på väldigt lätt att bli dömd som egoist, eller en dryg typ på grund av detta, men jag känner att jag kommit så långt med mig själv att jag inte bryr mig så jättemycket om vad andra inte så nära tycker om mig.
Dom som verkligen känner mig och bryr sig om mig vet ju hur det är, och accepterar det. Ingen vill ju att jag ska bli sämre i snabbare takt än nödvändigt.

Det är ju inte direkt någon rolig känsla när man väger sig och upptäcker att man gått upp istället ner, och det trots att man ätit helt enligt reglerna, alltså typ 0 kolhydrater.

Om det beror på min nya medicin (den för hjärtat) eller något annat tillfälligt återstår att se, men skittrist är det.
Hur som helst så har den nya medicinen hjälp iallafall och min puls håller sig nu mellan 80-95, vilket är betydligt lägre än innan.

Den här lilla sötnosen har varit kräksjuk i helgen, och spydde naturligtvis bara på ställen som i min säng, soffan, och diverse mattor, tur att det går att tvätta.
Nu mår han mycket bättre, och efter att först fått fasta ett dygn och sen fått små portioner med ris, så har han nu fått sin vanliga mat igen, dock i mindre portioner.

Idag har jag haft en fruktansvärd huvudvärk, jag undrar lite för mig själv om det kan ha att göra med att min puls är ovanligt hög idag.
Nu är iofs min normala vilopuls någonstans mellan 90-96, men idag är den 116.
När pulsen ibland skenar upp i över 120 vilket händer ibland, särskilt på förmiddagarna när jag nyligen tagit mina inhalationer, då är det faktiskt riktigt obehagligt. Hjärtat brukar då slå så hårt att det känns som det ska ploppa ut under revbenen, men jag brukar inte ha ont i huvudet av det.
Jag ska försöka komma ihåg att fråga min läkare om detta när jag ska dit nästa gång.
Nu ska jag försöka vila lite så att jag orkar vara uppe och umgås en stund ikväll, då äldsta dottern, har bjudit hit en av sina kompisar på middag.

Nu har jag firat födelsedag, och fått fina presenter.
Jag hade ju lovat mig själv en robotdammsugare i födelsedagspresent, men jag ångrade mig och köpte mig en ny cykel istället.

Min gamla cykel är det inget fel på egentligen, men jag sitter så framåtlutad på den att det blir jättesvårt att andas. Tror den här modellen där man sitter mer upprätt blir mycket bättre för mig. Sen så är det ju extra kul att den är rosa, finns ju liksom ingen finare färg.
Tror ju inte att jag kommer klara att cykla några längre sträckor men allt är ju bättre än inget, och det skulle ju underlätta en hel del om jag kan cykla till och från affären, och slippa bära hem alla tunga matkassar.

Här firas inte så mycket påsk, det har jag nog aldrig gjort som vuxen.
Fast i torsdags så köpte jag hem lite godis för att ha något att ge alla påskkärringar som brukar ringa på dörren, men bara för det så kom det bara tre stycken, så nu måste jag offra mig och äta upp godiset själv ;-)

Ska dessutom fortsätta mata hunden med sparris. Han åt upp korken till sina ögondroppar häromdagen och den har fortfarande inte kommit ut, trots att han nu fått två burkar sparris. Himlans tur att han tycker sparris är gott.

Slitet med järntabletterna har varit till nytta för mina värden har stigit så pass mycket att jag nu bara behöver ta järntabletter när jag har mens. Bara det att jag nu är inne på tredje veckan med mens, så jag har ännu inte hunnit sluta med tabletterna.
Denna långvariga mens beror nog säkert på nån hormonrubbning, borde ju komma i något sorts förklimakterium snart.
Vi var ju i Malmö några dagar på sportlovet, och jag fick med mig nån skånsk förkylning hem, som jag fortfarande dras med efter drygt 2 veckor.
Hunden fick ett sår i ögat i fredags, han har troligtvis fått en gren i ögat, hur som så fick vi spendera nästan hela lördagen på djursjukhuset i Bagarmossen, och nu ska han ha 3 olika sorters droppar i ögonen flera ggr om dagen. Ska på återbesök imorgon, hoppas verkligen att det läkt fint.

Stackars lilla Bobo

Den här utsikten hade vi från vårt hotellrum i Malmö, inte så illa. Fast jag som är lite (mycket enligt andra) höjdrädd tyckte att det var lite läskigt att åka i upp till rummet på 18e våningen i hissen som var av glas och gick utanpå fasaden.

Nya frukostvanor, järnrikebröd med messmör och till det ett glas nyponsoppa, eller apelsinjos. Allt för att skynda på järnupptaget lite extra.
Eftersom kaffe och mjölk förhindrar kroppen att tillgodogöra sig det järn man får i sig både genom maten och tillskott, så känns det inte som någon större uppoffring att vänta ett par timmar med kaffet på morgonen, och dricka lite c-vitamin i form av nyponsoppa eller apelsinjos istället.

Illamåendet jag kände av järntabletterna i början på veckan, har nu gått över, och någon förstoppning har jag inte heller märkt av, så det här ska nog gå bra.