Jag ska bli mormor igen ?
Är så himla glad.
Och i onsdags fick vi veta att bebisen mår jättebra och allt ser fint ut, och tada det är en flicka.
När jag växte upp så hade jag bara pojkar omkring mig, grannarna, kusinerna, brosan.
Men sen när jag själv fick barn så vände den där pojkdominansen i släkten. Jag 4!!! flickor och sen kom första barnbarnet som såklart var en flicka, och sen som tur är så kom ju Otto, men nu blir det flicka igen.
Min bror säger att han börjar känna sig lite på undantag nu, det är bara han, hans son (han har en dotter också) och lilla Otto som är dom enda killarna på min sida av släkten resten är tjejer. Tur jag har 3 fina och bussiga svärsöner som väger upp det hela lite.

Nu får jag köpa söta bebis kläder igen. Det är ju 3år sedan Belle och Otto låg i magarna och jäste. Nu är det inte en lugn stund när man är med dom.

Sist jag skrev här var i mars och då hade vi varit isolerade i 2veckor. Nu är det början på Juni och jag har tappat räkningen på hur många veckor det gått nu.
Vi är fortfarande isolerade och dottern har inte varit i skolan sen början på mars, men fått distansundervisning även fast hennes skola varit öppen som vanligt. Nu är det snart sommarlov så det blir ingen mer skola för henne förrän tidigast i höst igen.
Vad gör vi då hela dagarna och helgerna?
Svaret är inte mycket alls. O pluggar några timmar om dagen. Hon går ut med hunden typ 10-12 ggr/dag.
Jag har en kompis som bor granne med oss, han hade corona redan i mars så honom träffar vi ibland och spelar lite spel och han hjälper oss också med hunden, åker och klipper hennes klor bland annat.
Vi får också hjälp att handla, hämta ut paket och andra ärenden.
I början vågade vi inte träffa mina vuxna barn och barnbarn alls, men nu har vi blrjat göra det igen. Vem klarar av att inte få tröffa sina egna barn på flera månader.
Det här kommer ju fortsätta under lång tid och jag ser ingen livskvalité utan mina barn.
Så klart så kommer ju ingen hit om dom är minsta sjuk.
Lilla Otto var här några dagar för 2 veckor sedan och nu är lilla Belle här den här veckan.
Det betyder väldigt mycket även för O att få vara mycket ned dom.

Idag åt vi middag på balkongen och firade Belles 2 1/2 års dag

Igår kväll var det riktigt varmt och Belle fick följa med O ut med hunden

Minou har nog växt klart nu, men riktigt säkra är vi inte

Otto han älskar att bygga när han är här.

Barnbarn är verkligen livets efterätt jag längtar redan efter fler.....

Hon växer fort och har snabbt blivit en självklar medlem i familjen
Hon är heller inte alls den där lilla lite skygga och försiktiga valpen som knappt vågade titta på folk. Nu rusar hon fram som en galning och leker, skäller, biter, pussas och plötsligt slänger sig i famnen och somnar som en stock. Tryggare liten valp får man leta efter.

Visst är det inte bara kul hela tiden, men för det mesta.

Nu måste jag bara hitta nån hundvakt åt henne när jag ska opereras om nån vecka, alla barnen jobbar ju och O måste ju gå i skolan även om hon bor hos någon av sina syskon.

Vi saknar Bobo enormt mycket.
Dottern ville ha en ny hund nästandirekt, men jag tyckte det var lite tidigt och ville vänta ett tag
Så ja ni fattar vem som fick bestämma som vanligt

Förra veckan flyttade den här ljuvliga lilla tjejen hem till oss.
Hon är en spaniel mix så kallad Tibalier, en blandning av tibetansk spaniel och cavalier.
Hon är helt ljuvlig
Saknaden efter Bobo finns så klart kvar, men det känns lättare när man har något annat att fokusera på

/Redan i januari förra året så bestämde vi oss för att resa bort nästkommande jul.
Det skulle firas en riktigt vit jul med skidåkning och andra vinteraktiviteter.

Vi bestämde oss för Björnrike/Vemdalen och det var så härligt att vakna upp med den här utsikten varje morgon

Och det här myset framför en sprakande brasa

Snyggaste granen, man tager vad man haver.

Och det bästa var att vi inte behövde stressa med en massa mat, för på julafton gick vi ut och åt sittande julbord vilket blev så lyckat. Och så trevligt att vi inte tog ett enda foto på hela kvällen

Det enda tråkiga med resan var att det var isgata och trafikkaos när vi skulle åka hem så istället för 7-8 timmars hemresa tog det 14!!! timmar,
När vi kom hem slog sorgen och saknaden efter Bobo till oss med full kraft och det är fortfarande helt obegripligt att han inte finns mer

Bobo 140719-191213
På Lucia fick han somna in vår allra finaste och trognaste vän, endast 5år gammal.
Det känns så oerhört mycket jobbigare än vad jag någonsin kunnat tro. Även fast jag vet att han led och har det bättre nu.

Det är dåligt med uppdateringar här, och det beror på att det finns nån som jag hatar så till den milda grad att jag faktiskt önskar livet ur fanskapet.
Den här personen vill jag inte ska kunna läsa här om varken mig eller min familj, vilket gör det nästan omöjligt att skriva nåt här.
Jag tycker såklart att det är supertråkigt men kan inte göra så mycket åt det.
Har inte riktigt bestämt hur jag ska göra med bloggen nu, lägga ner den helt efter nästan 10 år känns väldigt trist. Jag måste tänka ett varv till på hur jag ska göra
Några fina bilder från dotterns bröllop kan jag dock bjuda på

Och så några bilder på världens gulligaste barn

Denna vintern har varit ett enda stort kaos, sjukdomarna har avlöst varandra, och så har det hänt massor av tråkigheter i familjen.
Men nu har det äntligen lugnat ner sig lite och alla lever ju och det är huvudsaken just nu
Nu ser jag fram emot en våren med spänning.

Dom här små människorna ger mig så otroligt mycket energi även fast dom ibland är riktigt jobbiga. Men då lämnar man tillbaka dom till sina mammor och säger tack o hej på en stund ?