Vi har haft en helt underbar påskafton i solen jag och Svea.
Jag trodde faktiskt att det skulle kännas lite jobbigt att vara ensam hemma i tre dagar, men det har faktiskt gått över förväntan och imorgon kommer Olivia hem igen. Hon har varit hos sin farmor några dagar, och eftersom vi inte fick nån kattvakt så fick jag stanna kvar hemma med Svea.
Det ska bli lika strålande väder imorgon också, så nu kommer nog alla knoppar brista vilken dag som helst och ge oss massor av grönska.

Rädslan för att dö är naturligtvis stor, men rädslan för en ny propp som kan göra mig till ett vårdpaket är faktiskt större.
Att vara död är visserligen en mycket skrämmande tanke
Att måsta lämna mina barn och dom jag älskar, att inte få uppleva allt det där jag ännu inte upplevt är en jobbig tanke, jag är ju liksom inte färdig med livet ännu.
Men rädslan över att bli oförmögen att röra mig och göra mig förstådd, och kanske ha fruktansvärda smärtor är mycket mer skrämmande än tanken på att vara död.
Jag vill inte bli ett kolli som är helt beroende av andras omsorger, det skulle plåga mig.
Jag vill heller inte bli en börda för mina barn och anhöriga, för då tror jag faktiskt att döden är ett bättre alternativ för alla inblandade.

Men det bästa alternativet är så klart att jag inte får fler proppar, och att jag får leva tills jag känner mig färdig med livet.
Min farmor levde tills hon var 96år och hon sa de sista åren att nu var hon trött i kropp och knopp och ville bara få vila, och då är döden inte längre så skrämmande. Hon sa några gånger till mig att, Raring nu är jag klar med mitt liv nu vill jag dö. Jag förstod inte riktigt då utan blev mest ledsen när hon sa så, men nu tror jag att jag förstår vad hon menade.

(Nu är det förövrigt fyra år sedan jag blev kallad Raring. Hon skulle fyllt 100år nu i maj, och jag saknar henne så)