idag hade jag planerat att göra korvstroganoff och ris till middag åt mig och Olivia.
Sen pratade jag med min bror och bestämde att han skulle komma hit och lämna av sina två barn här ikväll, och ett tu tre ville både han och barnen äta middag här, så plötsligt blev vi fem som skulle ha korvstroganoff.
En stund senare ringde äldsta dottern och sa att hon och hennes sambo skulle komma förbi ikväll och hämta en grej, och när jag betättade att morbror och kusinerna skulle komma och äta middag så undrade dom så klart om dom också kunde få middag, och det klar dom får.
Så vips så är det nu sju personer som ska ha stroganoff.

Så nu har jag gjort stroganoff till ett helt regemente känns det som.

Och Olivia har börjat duka bordet.

Egentligen är det såna här oplanerade middags sammankomster som är trevligast, blir så kravlöst på något sätt.

Jag får ofta frågan, hur orkar du med allt?
Och svaret på det är, att det är ju det jag inte gör, orkar med alltså. Och det är ju delvis pga det som jag ju är sjukskriven också, just för att jag inte orkar med.
Men många upplever att jag orkar mer än jag faktiskt gör, mycket på grund av att dom egentligen inte känner mig och vet hur jag fungerar. Dom vet inte heller hur mycket jag faktiskt vilar i mitt egena hem när ingen ser.
Mycket av det jag gör nuförtiden går på ren jäkla envishet och jävlar anamma helt enkelt, och framför allt så måste jag få göra saker i min egen takt och på mitt sätt, annars fungerar ingenting.
Jag börjar faktiskt bli rätt trött på frågan, för vad fasen har jag för val? Jag måste ju fortsätta leva, för motsatsen är liksom inget alternativ.

Att hålla en possitiv fasad, även om den ofta är falsk är viktigt för mig. Jag gör det absolut inte för att jag vill verka bättre och starkare än jag är, utan jag gör det enbart för att jag själv ska må bättre.
Jag resonorerar som så, att om folk skulle se hur dåligt jag mår eller hur jäkla trött och ledsen jag egentligen är, så börjar dom ju genast ömka med mig och tycka synd om, och det vill jag inte. Jag hatar att bli tyckt synd om, för att det gör ju bara att det blir som en ond spiral neråt för mig själv. Och om jag nån enstaka gång vill bli tyckt synd om, då flaggar jag för det.
Om jag däremot håller en glad och pigg fasad, så tror ju folk att allt är bra, och pratar om roliga saker istället för min sjukdom, eller annat elände som händer, och det gör ju att jag själv inte tänker lika mycket på det heller och blir naturligt på bättre humör.
Att hela tiden få höra när man går utanför ytterdörren, att nämen hej hur mår du idag har det blivit något bättre osv,........ Det blir ju liksom bara jobbigt tillslut. Att istället få höra att, hej vad du ser pigg och fräsch ut, det är ju något possitivt som gör att man glömmer tråkigheterna för en stund.

Påskharen hade varit här och lagt ägg i natt.
Men här började påskäggen hagla redan på skärtorsdagen.
Av storasyster Filippa fick hon fina underkläder. Av storasyster Emelie fick hon en jättefin klänning, som hon hade köpt när hon var i London för några veckor sedan.
Av sin mormor fick hon ett ägg med pengar i.
Jag blir lite avundsjuk på henne faktiskt. Tänk att ha så många storasystrar och andra närstående som skämmer bort med både saker och kärlek.

När Bobo väckte mig klockan 6,20 imorse så blev jag först skitsur, men sen insåg jag att nu är det ju sommartid och klockan var ju faktiskt 7,20 och då kändes det genast lite lättare.

Hade nån annan väckt mig så tidigt på morgonen så hade det varit oförlåtligt, men när det gäller den här killen så förlåtet jag det mesta så fort han lägger sitt lilla huvudet på sné och tittar på mig

Nu förbereder vi oss för earth hour klockan 20,30-21,30.

Här ligger vi och har det bra, trots denna tidiga timma.
Bobo vaknade före 7 och ville ut och kissa, så det var bara att pallra sig upp och dra på sig lite kläder och gå ut.
Igår var vi på återbesök hos veterinären och tömde och sprutade rent hans analsäckar igen, tyvärr så är dom fortfarande inflamerade, så vi måste tillbaka på tisdag igen.