Nu har jag haft låga pk-värden i två veckor och trots att dosen justerats upp ganska rejält, så fortsätter värdet att ligga lågt.
Idag på morgonen hade jag 1,7 Så nu sitter jag och väntar på att sköterskan från varanmottagningen ska ringa. Men jag gissar att jag måste börja med fragminsprutor tillfälligt fram tills att värdet stigit och stabiliserat sig igen.
Många tror att man kan påverka sina värden med hjälp av vad man äter, men det är faktiskt väldigt svårt. Visst kan jag strunta i att äta sånt med mycket k-vitamin just nu, men det hjälper inte så mycket som man kan tro, och dessutom så blir det ju lågt igen så fort jag börjar äta sån mat igen, och då är ju problemet tillbaka.
Något som däremot känns väldigt kul, är att jag nu inte behöver gå till min vårdcentral och lämna pk förrän i Augusti, det räcker att jag tar mina egna blodprov hemma med hjälp av min cougacheck. Det känns jätteskönt, jag har ju varit på vårdcentralen och lämnat prover minst en gång i veckan det senaste året.

Har kännt och märkt att vikten dragit iväg mer än vad som känns okej det senaste halvåret.
Detta vet jag ju beror på att jag helt enkelt ätit som jag brukar, men rört på mig mycket mindre än vad jag gör annars.
Att jag rört på mig för lite beror på att jag denna vinter mått rätt kasst, inte bara på grund av det vanliga med lungorna, utan också för att jag varit så sjukt trött pga, lite andra orsaker bl,a massa blödningar, järnbrist, lite d-vitaminbrist mm....

Hur som, så kände jag förra veckan att nej nu jädrar får det räcka, och eftersom en av döttrarna också var lite sugen att testa lchf, så bestämde jag mig för att prova på det igen.
Har ju tyckt att det fungerat jättebra förr, men trott att det skulle bli lite för besvärligt nu när jag inte kan äta ägg, och även måste vara lite försiktig med k- vitamin rika produkter. Men hitills så har det fungerat utmärkt (men såklart saknar jag äggen mycket)

Vägde 63,4 när jag började förra måndagen, och idag en vecka senare har jag redan tappat 2,2kg

Sen känns det ju förstås lite roligare när man är två som gör detta samtidigt, för då kan man ju verkligen peppa varann, och komma på massa goda recept ihop.
Dottern sa faktiskt härom dagen att detta ju inte alls var så krångligt som hon hade trott.

De senaste veckorna känns det som om jag varit på Karolinska i Huddinge väldigt ofta.
Läkarbesök på antikoagullationsmottagningen och levermottagningen.
Flera informationsmöten på lungmottagningen
Och nu i april har jag varit där vid två tillfällen och fått lära mig mer om waran och självtestning. Vilket nu resulterat i att jag kan ta ett blodprov på mig själv hemma och få fram mitt pk/waran värde i en egen cougacheck på bara ett par minuter,
Så himla skönt att slippa besöka vårdcentralen en gång i veckan bara för att lämna blodprover.
Tanken är att jag så småningom också ska lära mig att även dosera mitt waran själv.

Känns lite oroligt just nu.
Ibland händer inget, och sen händer allt på en gång känns det som.
Har tre sjukhusbesök inplanerade närmaste veckan, också några provtagningar på det.
Jag väntar också på besked om mitt senaste läkarintyg som jag skickade till försäkringskassan blivit godkänt, inte för att det någonsin hänt att det inte blivit godkänt de senaste tre åren, men som den katastrof tänkande individ jag är så förväntar jag mig ju alltid det allra värsta innan motsatsen är bevisad.

Slitet med järntabletterna har varit till nytta för mina värden har stigit så pass mycket att jag nu bara behöver ta järntabletter när jag har mens. Bara det att jag nu är inne på tredje veckan med mens, så jag har ännu inte hunnit sluta med tabletterna.
Denna långvariga mens beror nog säkert på nån hormonrubbning, borde ju komma i något sorts förklimakterium snart.
Vi var ju i Malmö några dagar på sportlovet, och jag fick med mig nån skånsk förkylning hem, som jag fortfarande dras med efter drygt 2 veckor.
Hunden fick ett sår i ögat i fredags, han har troligtvis fått en gren i ögat, hur som så fick vi spendera nästan hela lördagen på djursjukhuset i Bagarmossen, och nu ska han ha 3 olika sorters droppar i ögonen flera ggr om dagen. Ska på återbesök imorgon, hoppas verkligen att det läkt fint.

Stackars lilla Bobo

Den här utsikten hade vi från vårt hotellrum i Malmö, inte så illa. Fast jag som är lite (mycket enligt andra) höjdrädd tyckte att det var lite läskigt att åka i upp till rummet på 18e våningen i hissen som var av glas och gick utanpå fasaden.

Alltså järntabletter är inte min grej alls tydligen.
Jag tror jag har fått alla biverkningar man kan få och lite till. Men det värsta är ändå det där lite molande illamåendet. Ja det känns precis som gravidillamående, och tro mig jag vet efter fyra graviditeter med kroniskt illamående.
Nu till helgen ska jag resa bort några dagar, och då funderar jag faktiskt på att glömma järntabletterna hemma, vad kan hända liksom.........
Hur som helst så ska det bli hemskt skönt att komma bort och bo på hotell och bara vara några dagar.

Idag blev jag bjuden på middag, det känns lyxigt att hon nu blivit så stor att hon klarar av att laga lite enklare rätter själv.

Alltså jag vet inte om jag vågar skriva det här, med risk att jag får besök från socialen. Men alltså jag har inte orkat dammsuga här hemma på 3 veckor, usch och fy som här ser ut, ja och med tanke på att jag dessutom har en hund som släpper lite päls och drar in rätt mycket grus, så kan ni ju bara tänka er hur illa det är.
Det är tur att det är ordning och reda förövrigt, men tänk att just dammsugningen är så jädrans jobbig. Jag är trött redan när jag plockat fram eländet och satt i kontakten.
Men nu funderar jag allvarligt på att köpa mig en robotdammsugare, även fast dom flesta i min närhet avråder mig.
Om jag fortfarande känner att jag vill ha en när jag fyller år, så ska jag baske mig köpa mig en i födelsedagspresent.

Även fast han stökar ner en hel del, så är han värd sin vikt i guld.
Det här att han vill sitta med vid bordet när vi äter middag är något nytt han kommit på, men jag tycker det är helt okej så länge han inte tigger eller stör på något annat sätt.

Den oerhörda tröttheten och håglösheten jag kännt den sista tiden har verkligen varit superjobbig. Så när jag var hos min läkare för nån vecka sedan, av en helt annan anledning, så gnällde jag lite om hur trött och urlakad jag kännt mig den senaste tiden, och då tyckte hon att jag skulle lämna lite prover för säkerhets skull.
Tur det, för det visade sig att jag hade både lågt d-vitamin värde och järnbrist.
Järnbristen är nog det svåraste att komma tillrätta med eftersom även alla depåer är tömda.
Nu har jag fått järntabletter på recept som ska ta morgon och kväll i en månad, sen ska jag lämna nya proverför att se så att det vänder och börjar gå uppåt. Tyvärr kan det ta lång tid innan det ger effekt,(typ 10-12 veckor) men jag hoppas på att det ska gå snabbt så jag kanske är lite piggare om ett par veckor när vi (jag, äldsta och yngsta) ska åka ner till Skåne och hälsa på näst yngsta dottern som bor och jobbar i Malmö.

När man har en kronisk sjukdom, eller funktionsnedsättning som jag har är det väldigt lätt att tro att allt dåligt mående beror på den, och därför så söker man kanske inte hjälp lika snabbt som man skulle gjort annars.
Sen är jag ju iofs rätt säker på att waranet har ett finger med i spelet när det gäller järnbristen, eftersom mina blödningar blivit mycket värre sen jag började med det.

Imorgon ska jag gå och lämna pk prov igen, så håll tummarna för att dom stabiliserats lite nu, så jag slipper lämna fler prover på några veckor.