Flera av mina vänner fyller 50 inom de närmsta två åren, jag själv också.
Det jag märker är hur olika man ser på det här med att fylla just 50, och de flesta tycker det känns så där lite halvjobbigt men ser ändå fram emot någon form av firande. Några tycker det är jättejobbigt och deppigt och hamnar i nån typ av kris och vissa blir även deprimerade.
Jag själv känner absolut ingenting inför födelsedagen, har inga som helst problem med att bli 50.
I mitt fall så beror det troligen på att jag är så glad över att jag fortfarande lever, och jag ser varje nytt år som en bonus. Jag gick nog igenom alla former av "livskriser" när jag blev sjuk och fick reda på vad min ständiga trötthet och andnöd berodde på.
Mitt enda bekymmer är vad jag ska göra av själva födelsedagen. Fira hemma i all enkelhet med mina barn, mor och bror, eller bara låta dagen passera som vilken annan födelsedag som helst. Har också funderat på att åka bort över dagen med enbart mina barn och kanske övernatta på något mysigt hotell.

På torsdag kommer Malmö dottern M hem, och då ska hon hjälpa mig att köpa julklappar. På fredagen har hon lovat att hjälpa till med tvätten, så nu har jag bokat tvättstugan för första gången på jag vet inte hur många år.

Igår så skruvade dottern E isär min trasiga torktumlare och tro det eller ej, men hon hittade felet. Det var drivremmen som hade gått av, så nu är en ny rem beställd som inte kostade mer än 350kr, ibland är det bra att ha en civilingengör i familjen.