Förut innan jag blev sjuk, så hände det rätt ofta att jag gjorde saker som jag egentligen inte hade nån större lust till. Jag kunde även umgås med människor som jag egentligen inte ville umgås med, bara för att vara artig eller snäll.
Nu för tiden händer det aldrig att jag gör eller umgås med någon utan att jag verkligen vill och orkar, skulle aldrig komma på tanken att slösa energi och tid på något som känns ovärt.
Det är nog, har jag kommit på väldigt lätt att bli dömd som egoist, eller en dryg typ på grund av detta, men jag känner att jag kommit så långt med mig själv att jag inte bryr mig så jättemycket om vad andra inte så nära tycker om mig.
Dom som verkligen känner mig och bryr sig om mig vet ju hur det är, och accepterar det. Ingen vill ju att jag ska bli sämre i snabbare takt än nödvändigt.