idag hade jag planerat att göra korvstroganoff och ris till middag åt mig och Olivia.
Sen pratade jag med min bror och bestämde att han skulle komma hit och lämna av sina två barn här ikväll, och ett tu tre ville både han och barnen äta middag här, så plötsligt blev vi fem som skulle ha korvstroganoff.
En stund senare ringde äldsta dottern och sa att hon och hennes sambo skulle komma förbi ikväll och hämta en grej, och när jag betättade att morbror och kusinerna skulle komma och äta middag så undrade dom så klart om dom också kunde få middag, och det klar dom får.
Så vips så är det nu sju personer som ska ha stroganoff.

Så nu har jag gjort stroganoff till ett helt regemente känns det som.

Och Olivia har börjat duka bordet.

Egentligen är det såna här oplanerade middags sammankomster som är trevligast, blir så kravlöst på något sätt.

Jag får ofta frågan, hur orkar du med allt?
Och svaret på det är, att det är ju det jag inte gör, orkar med alltså. Och det är ju delvis pga det som jag ju är sjukskriven också, just för att jag inte orkar med.
Men många upplever att jag orkar mer än jag faktiskt gör, mycket på grund av att dom egentligen inte känner mig och vet hur jag fungerar. Dom vet inte heller hur mycket jag faktiskt vilar i mitt egena hem när ingen ser.
Mycket av det jag gör nuförtiden går på ren jäkla envishet och jävlar anamma helt enkelt, och framför allt så måste jag få göra saker i min egen takt och på mitt sätt, annars fungerar ingenting.
Jag börjar faktiskt bli rätt trött på frågan, för vad fasen har jag för val? Jag måste ju fortsätta leva, för motsatsen är liksom inget alternativ.