idag rockar vi socka

Så här såg lilla O ut när hon gick till skolan

igår började jag äntligen känna mig lite bättre, men nu i eftermiddag så började jag känna mig sämre, så nu ligger jag här under en filt i soffan och fryser så jag skakar.
Jag har fått jätteont i magen också, men det kan man tydligen få av både antibiotikan och acetylcysteteinet, så svårt att veta vilken medicin det beror på.
Hoppas och håller tummarna för att det bara är nån tillfällig försämring, och att jag mår bättre redan imorgon igen. Jag orkar liksom inte med att vara så här extra sjuk, det räcker så bra som det är ändå i vanliga fall.
Nu ska jag ta mig en varmdusch och sluta gnälla, men det känns mer okej att gnälla här på bloggen än face to face liksom, och om nån tycker jag är för gnällig här så är det ju liksom bara att sluta läsa.

Idag blir min lilla prins 8 månader.
Och igår var det hela 6 månader sedan jag fick hämta hem honom från uppfödaren.

Det här fotot tog jag när vi satt i bilen på väg hem, så otroligt liten har var.

Idag är han betydligt mycket större än grisen, och grisen ja den är rätt misshandlad och ofräsch efter 6 månader, men den är fortfarande hans absoluta favoritleksak.

Ni vet en sån där morgon då allt blir fel redan innan frukost, en sån morgon har jag startat upp med.

Satte i en kaffekapsel och tryckte igång Tassimon utan att ställa dit ett glas/mugg..... Gahhhhhh!!!! Det blev en del kaffe att torka upp, men det värsta är att det rann ner kaffe mellan bänken och frysen, och där kommer jag inte åt att torka rent utan att dra fram frysen, och jag orkar inte dra fram den själv. Nu måste jag komma ihåg att be om hjälp med det nästa gång det kommer hem nån snäll pojkvän till nån av döttrarna, tur att det finns några stycken ;-)
Nu har jag i alla fall äntligen fått i mig mitt kaffe och kan skratta åt missödet, men jag lovar att jag gjorde allt annat än skrattade när det hände.
Nu kan resten av dagen bara bli bättre.

Det var som jag trodde, en lunginflammation, så nu har jag fått antibiotika utskrivet.
Min lungkapacitet hade blivit lite försämrad, men en del av försämringen kan bero på den infektionen jag går och drar på just nu, så jag ska göra om undersökningen om ett halvår igen, med förhoppningsvis lite bättre resultat än idag.
Nu hoppas jag att antibiotikan jobbar på snabbt, så jag slipper må så här extra dåligt, jag tycker liksom att det räcker med det som brukar vara.

Idag var det heller inte lika roligt på sjukhuset som det brukar vara, för att min dotter E har semester och var därför inte på plats där idag. Hon är uppe i fjällen och åker skidor och ska umgås lite med lillasyster M som ju fortfarande är däruppe och säsongs jobbar. Kul för dom, men tråkigt för mig som såklart saknar dom.
Fast jag ska inte klaga, jag är verkligen lyckligt lottad som har de fyra bästa döttrarna man kan ha, och dom två äldsta ställer oftast upp och hjälper mig, mer än vad man kan begära faktiskt.(den tredje skulle nog också ställa upp mer om hon inte bodde 60mil härifrån just nu)
Nu ska jag göra lite matteläxa med O innan det är dags att släppa ut hunden för ett sista kvällskiss, sen väntar den efterlängtade sängen, för det har verkligen varit en lång och ansträngande dag.

Lilla O har blivit för stor för din säng, och nu är det dags att köpa en "vuxensäng".
Jag har gett henne lite olika alternativ att välja på och tillslut så bestämde hon sig för att hon nog bara vill ha en traditionell resårbotten på ben.
Så idag har vi varit på Ikea och provlegat lite olika varianter.

Hon var nogrann i sitt provande, men sen hittade hon en som hon tyckte var den skönaste och med rätt bäddmadrass så tror jag det kommer bli jättebra.
Istället för att köpa den direkt på Ikea så beställde jag den på Ikea.se när vi kom hem, så får man den hemkörd för en liten kostnad och slipper allt meck med att behöva be nån med stor bil om hjälp att få den hem.

Eftersom vi inte kan lämna prins Bobo ensam hemma för långa stunder ännu, så fick han vara hemma hos storasyster F på eftermiddagen, och det hade gått jättebra.

Äntligen känns det som att saker börjar falla på plats och känslan av att allt kanske ordnar sig tillslut känns inte helt omöjlig just nu.
För första gången på länge så känner jag mig rätt lugn och hoppfull. Men än har jag en bit kvar innan jag helt kan andas ut.

Jag är fortfarande dålig, vilket börjar bli lite alarmerande när andningen känns som om den blir sämre för varje dag. Slemmet i bröstet vill liksom inte ge sig av, och jag börjar oroa mig för att det kommer sluta med en lunginflammation.
Tur i oturen är att jag har en tid på lungkliniken på måndag morgon, så jag ska försöka härda ut tills dess.
Imorse så tog jag en kortisonkur på 12 betapred, jag är inte så förtjust i att ta kortison eftersom jag brukar bli så speedad och få svårt att sova, men nu kändes det mer än nödvändigt, och nu hoppas jag att det kanske hjälper lite, det blir ju i alla fall inte sämre av det.
Inatt tror jag att jag varit uppe fyra fem gånger och försökt hosta upp slem, och det är så jobbigt eftersom jag knappt får upp något alls.

Nu ska jag försöka vila lite innan jag ska till banken och skriva under ett papper som jag glömde när jag var där igår. Annars ska jag göra så lite som möjligt idag.