Eftersom jag inte fått någon ordentlig information om vad kronisk lungemboli innebär, förutom det lilla vi hittat pä internet, så trodde jag ju att jag skulle få komma till en läkare på koagulationsmottagningen redan om ett par dagar, likaså trodde distriktsslöterskan det.
Men idag kom det en kallelse på posten och jag ska inte dit förrän om 2 veckor :-O
I 2veckor till ska jag alltså gå omkring och inte veta någonting mer om kronisk lungemboli, än att jag har många proppar i lungorna som på något sätt är kroniska. Jag har ingen aning om hur många det är eller var propparna kommer ifrån och varför jag fått dom.
Jag har heller ingen aning om vad som händer med min kropp nu när jag tar dessa fragminsprutor varje dag, förutom att jag mycket lätt kan få både ytliga och innre blödningar.
Det är nu andra gången på ett år som jag får en rätt allvarlig diagnos på samma lite stressiga sätt som när man får besked om att man har typ halsfluss eller en vanlig förkylning, och sen liksom tack och hej. Denna gången över telefonen dessutom när jag stod utanför vårt hus med en av döttrarna tjattrandes brevid.
Det känns faktiskt inte riktigt okej att bli behandlad så faktiskt.
Jag förstår ju att det var väldigt viktigt att ringa omgående för att komma igång med sprutorna direkt. Men det borde kanske varit lämpligt att ge mig en tid för lite mer info dagen därpå, eller åtminstone samma vecka.
Det är tur att jag är lite härdad sen innan, men det finns gränser för vad man klarar av, och nu börjar jag känna att den gränsen snart är nådd.

Allt känns väldigt rörigt just nu.
Det kommer nog ta en tid innan den här nya diagnosen faller på plats. Frågetecknen blir bara fler och fler och jag kan inte hitta några svar alls på internet.
Enligt min äldsta dotter så beror det troligen på att kronisk lungemboli är mycket ovanlig. Hon hade hört att i Usa finns det endast 3000 personer med denna diagnos, och om man då betänket att det bor ca 320 000 000 människor i Usa så är 3000 nästan ingenting.
Svårt att förstå är det hur som helst och det känns ju extra jobbigt när jag inte har någon att fråga.