Nämen fy så trist den här bloggen blivit, den bara dryper av tråkigt gnäll.
Jag nästan skäms när jag ögnar igenom senaste tidens inlägg, kan knappt tro att det är jag som skrivit dom trista gnälliga raderna.
Nä nu får det vara nog med sånt för ett tag, nu ska det vara possitivt och lite roligt igen, inte bara en massa sjukdomar och bekymmer.

De senaste dagarnas svullande av onyttiga kolhydrater har givit resultat på vågen +1,5kg, men vet ni vad, det var det värt ;-) jisses så gott det varit med tårta, choklad och en massa annat snaskigt.
Men nu är det ordning och reda som gäller igen med max 20g kolhydrater om dagen.

Känner mig så otroligt orolig, går runt här hemma rastlös med en stor klump i magen.
Det som oroar mig mest just nu är att jag inte hört något från försäkringskassan, varken om det senaste läkarintyget eller om en annan viktig ansökan jag skickat in, trots att jag fått löfte om att jag skulle höra ifrån dom så fort dom hade fått ansökningarna, och det är fyra dagar sedan.
Sen oroar jag mig över en massa andra saker också,både viktiga och oviktiga.
Känner också en klump i magen av både ilska och besvikelse över hur dom hanterar det här med tystnadsplikten i ledningen på mitt jobb, och jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska hantera det.
Den här ständiga oron över en massa annat än min sjukdom tar så otroligt mycket onödig energi ifrån mig, energi som jag istället skulle behöva lägga på att försöka hitta sätt att få bättre kontroll över sjukdomen och lungorna.

Alltså hela den här morgonen har jag tillbringat i telefonen för att försöka få lite klarhet i vad det är som händer med mitt jobb, och vilka rättigheter jag har.
Det jag fått reda på är att jag inte ska vara orolig, men det känns ändå inte särskilt bra.
Nu känner jag att jag måste få lite distans till allt, så får jag se sen om jag orkar gå vidare med dom uppgifter jag fått, eller om jag bara ska strunta i det.
Från försäkringskassan har det också varit oroväckande tyst, trots att jag skickat in nya läkarintyg och en annan ansökan som ska beviljas. I normala fall så skulle jag nog inte funderat så mycket på det, men efter dom senaste dagarnas strul så känner jag mig hel nojjig och oroar mig över minsta småsak känns det som.
Nu ska jag verkligen försöka sluta nojja i ett par dagar, och försöka fokusera på nåt som ger mig lite possitiv energi istället.

Min nya husläkare ringde mig idag, och det kändes mycket bra. Hon verkade mycket ödmjuk och lugn.
Så nu känner jag att jag kan vara lugn pä den fronten i alla fall.
Värre var att jag idag fick höra från en kollega att det gått ut information till vissa på mitt jobb, om att jag inte kommer att komma tillbaka, och det var ju mer än vad jag själv visste.
Jag vet ju inte om och när jag kommer tillbaka förrän diagnosen är fastställd ordentligt. Men hur det än blir med det så ska ju ingen annan än jag och min chef veta det, så uppenbarligen så har ju något gått riktigt snett med tystnadsplikten här.
Hur som helst så är det jäkligt upprörande.
Nu när jag äntligen skulle få lite lugn och ro och slippa oroa mig för en min knäppa läkare, så ska jag behöva oroa mig för min anställning istället.
Hörde jag nått om att man måste vara frisk för att orka vara sjuk.
Nu orkar jag snart inte med mer oro

Igår gjorde jag ett avsteg från lchf, och åt prinsesstårta. Den slank ner utan problem kan jag säga, och smaklökarn sköng av lycka.
Idag däremot känns det inte riktigt värt det. Jag har jätte ont i magen, och känner mig lite svullen.
Idag och imorgon planerar jag också lite fusk med kosten, men sen blir det strikt lchf igen.
Det känns ganska skönt nu när jag äntligen nått min målvikt, att faktiskt kunna unna sig ibland när det är något speciellt. Det viktiga är bara att inte unna sig för mycket och för ofta.
Jag tror lite på att om man äter rätt 80% av måltiderna, så kan man unna sig lite med måtta dom redterande 20%.

Naturligtvis så fick ju även Svea lite tårta igår, och hon älskade det. Hon åt upp precis allt utom marsipanen.

Jag har ju nämt i tidigare inlägg att jag inte har känt nåt större förtroende för min husläkare, och att jag ofta kännt mig ledsen när jag gått därifrån.

När jag var hos henne i fredags så fick jag nog av hennes oproffsiga och oempatiska beteende. Jag var helt enkelt gråtfärdig när jag gick därifrån, och kände att jag aldrig mer vill träffa den människan igen. Hela helgen har gått åt till att smälta allt hon sa och allt hon inte sa, och allt hon faktiskt borde ha sagt.

Jag tycker absolut inte att en husläkare ska dallta med sina patienter, men nån jävla måtta får det väl ändå vara.

Jag kan säga så mycket som att om det visar sig att det inte är kol jag lider av ( och det hoppas jag ju att det inte är) så kommer hon att få det hett om öronen.

Här är bara några få exempel på allt hon sagt och gjort.

Hon har inte en endaste gång frågat hur jag mår när jag kommer dit, och nu senast så tog jag mod till mig och berättade att jag kände mig lite stressad, och nedstämd. Då svarade hon bara lite sarkastiskt att, är du deprimerad? vill du ha tabletter?  Ehhhh nä det var ju liksom inte det jag menade direkt. Hon skickade i alla fall iväg en remiss till en kurator, och det kan nog vara bra.

Att man kan känna lite ångest av att inte få ordentligt med luft är nog inget ovanligt när man har en kraftigt nedsatt lungfunktion.

Sen bara hux flux så frågade hon om jag sökt några nya jobb. Ehhhhh näää ska jag göra det när jag mår så här dåligt, tror inte att jag orkar det nu när jag mår så här. Då har hon mage att fråga om jag inte VILL jobba.

Jag blev helt stum, och svarade henne inte alls.

Va fasen, jag vill inget hellre än att få tillbaka lite av min lungkapacitet igen, så jag orkar jobba och vara som alla andra igen. Med 39% lungkapacitet så förstår ju till och med ett barn att man inte orkar så mycket.

Dessutom har hon ringt min arbetsgivare och sagt att jag inte kommer att kunna jobba där mer, och att dom bör se om jag kan omplaceras eftersom jag har kol och är infektionskänslig. Hur kan hon göra så när lungspecialisten inte ens är klar med sina undersökningar ännu,

Idag tog jag i vilket fall tag i saken och ringde vårdcentralen och begärde att få en ny husläkare till både mig och barnen. Jag berättade också att jag redan pratat med försäkringskassan om hur jag kännt det med den nuvarande läkaren, och att dom har full förståelse om jag väljer att byta nu mitt i pågående utredning.

Är det inte lite märkligt när man känner att dom på försäkringskassan bryr sig mer om hur jag mår och känner, än vad min egen husläkare gör ?

Hur som helst så fick jag välja en ny, och den nya skulle ringa upp mig redan imorgon bitti. Vilket känns väldigt bra och snabbt.

Nu hoppas jag att den här husläkaren är bättre, så jag slipper ödsla en massa energi på en husläkare som stjälper istället för hjälper, och dessutom gör mig så stressad och orolig att jag har svårt att sova. 

 Det kan bara inte finnas nån som är värre än den här människan, hon hade passat mycket bättre som obducent än som husläkare på en vårdcentral.

l

Nu har jag packat ihop julen.
Trots att jag tyckte att jag var mycket sparsam i år med tomtar och annat lull, så blev det ändå en hel del saker som ska packas ner i källaren igen.
Vis av erfarenhet så tänker jag dock låta det få vara kvar så här nån dag till, för nästan varje år så hittar jag nån lite tomte eller nåt annat som jag glömt att ta bort.
Idag tänker jag också lite extra på min pappa som hette Knut som mellan namn, och verkligen hatade det, vilket vi naturligtvis visste och därför passade vi alltid på att gratulera honom lite extra denna dag för att retas.

Så här nära målvikten har jag aldrig varit innan.
Senast jag vägde runt 58 måste vara för sisådär en 8år sedan.