Det mesta brukar ordna sig till slut, även om man inte tror det när man oroar sig som mest.
Nu i eftermiddag fick jag reda på att båda mina ansökningar till försäkringskassan blivit godkända. Jag blev naturligtvis oerhört glad och lättad över detta, men har ändå lite svårt att ta till mig glädjen, det kommer nog ta några dagar till att smälta dessa nyheter.
Vad gäller den andra oron som jagar i mig, så fortsätter den tyvärr obarmhärtigt att rasa vidare i min kropp.
Jag är rädd att jag håller på att tappa den lilla kontrollen jag hittills haft över min lungfunktion och min kropp.
Jag känner att jag måste simma som en tok, för att lyckas hålla huvudet över vattenytan just nu.
Måste hitta styrkan att orka ta kontrollen över mitt liv igen.

Nu ska jag mysa med den här lilla kompisen som är en riktig glädjespridare här hemma.

Den här oron vill inte släppa taget om mig, jag försöker med alla medel att skaka av mig den, men det är stört omöjligt.
Känslan liksom äter upp mig inifrån, och gör mig trött och förtvivlad.
Jag försöker tänka på annat roligt, men det går inget vidare bra, finns ju liksom inte så mycket som känns roligt just nu.
Försökte att bläddra lite i en tidning förut, men tappar koncentrationen efter två meningar.
När jag skulle göra en latte för en stund sedan så laddade jag maskinen och tryckte igång den, men hade helt glömt att ställa dit glaset. Stoppade en tvätt i maskinen men hade glömt att trycka på start. Ja så där håller det på hela tiden.
Min oro för vissa saker är ju verkligen befogad, men det är värre med all den oro som jag bär runt på som det liksom inte går att göra så mycket åt, det är den oron som går mig på nerverna, och får mig att känna det som ett jagat djur som bara vill fly bort från allt elände.