Alltså hela den här morgonen har jag tillbringat i telefonen för att försöka få lite klarhet i vad det är som händer med mitt jobb, och vilka rättigheter jag har.
Det jag fått reda på är att jag inte ska vara orolig, men det känns ändå inte särskilt bra.
Nu känner jag att jag måste få lite distans till allt, så får jag se sen om jag orkar gå vidare med dom uppgifter jag fått, eller om jag bara ska strunta i det.
Från försäkringskassan har det också varit oroväckande tyst, trots att jag skickat in nya läkarintyg och en annan ansökan som ska beviljas. I normala fall så skulle jag nog inte funderat så mycket på det, men efter dom senaste dagarnas strul så känner jag mig hel nojjig och oroar mig över minsta småsak känns det som.
Nu ska jag verkligen försöka sluta nojja i ett par dagar, och försöka fokusera på nåt som ger mig lite possitiv energi istället.

Min nya husläkare ringde mig idag, och det kändes mycket bra. Hon verkade mycket ödmjuk och lugn.
Så nu känner jag att jag kan vara lugn pä den fronten i alla fall.
Värre var att jag idag fick höra från en kollega att det gått ut information till vissa på mitt jobb, om att jag inte kommer att komma tillbaka, och det var ju mer än vad jag själv visste.
Jag vet ju inte om och när jag kommer tillbaka förrän diagnosen är fastställd ordentligt. Men hur det än blir med det så ska ju ingen annan än jag och min chef veta det, så uppenbarligen så har ju något gått riktigt snett med tystnadsplikten här.
Hur som helst så är det jäkligt upprörande.
Nu när jag äntligen skulle få lite lugn och ro och slippa oroa mig för en min knäppa läkare, så ska jag behöva oroa mig för min anställning istället.
Hörde jag nått om att man måste vara frisk för att orka vara sjuk.
Nu orkar jag snart inte med mer oro